Patienterna är vårt existensberättigande!

Jag rondade med en ny sköterska idag. Det gick bra, vi diskuterade patienterna, lade upp en plan för vad som skall ske under dagen och gick ut för att träffa patienterna. Jag tog mig god tid, som vanligt, pratade med patienterna och lät dem ställa de frågor som behövdes. Efteråt tittade hon på mig, skakade skrattande på huvudet och frågade hur länge jag skulle bli kvar på deras avdelning. "Kan du inte stanna för alltid, du pratar ju med patienterna! Det är ju jättebra. Vilken himla bra doktor." Jag tackade för berömmet, sa att det gjorde mig glad och skämtade lite om att jag kommer att bli jättemallig nu. Det kändes skönt.


Men sen började jag fundera. Hur mycket är det egentligen värt att få beröm för att man tar sig tid att sitta ner och prata med de människor vars liv man har ansvar för att förbättra? Är det inte snarare upprörande att det finns de läkare som inte gör det? Jag skulle omöjligt kunna låta bli. Vi läkare har inget existensberättigande utan våra patienter. Utan patienter är vi ju ingenting förutom teoretiserande intellektuella, och om man vill vara det finns det andra yrken. Så hur kan man då som läkare strunta i att prata med sina patienter. För hur bra mår nån som inte får träffa sin behandlande läkare.

Vad är det jag har missat, eller hittat?


Kommentarer
Postat av: Maritha

Jag brukar också påminna "folk" med jämna mellanrum om att det faktiskt är patienterna vi är där för! Utan dem skulle ingen av oss vara någonting!

2007-05-29 @ 20:03:07
URL: http://maritha.blogg.se
Postat av: Emil

Problemet kommer väl när vi faktiskt inte har tid... Kanske har två avdelningar att hålla koll på, kollegan är sjuk o.s.v. Det är ju i den sistsen läkare brukar vara i och då kan det säkert bli lite svårt att ge bort en massa tid. Plus att om du arbetat i 10 år inte orkar lyssna på pundaren på trean som kommer in varannan vecka. Ju längre du arbetat destå värre på att kommunicera med patienterna, det var i alla fall vad vår psykologilärare sa.

2007-05-30 @ 20:58:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0