Om det varit min farfar

Jag har en patient på avdelningen som jag skött sen jag började på sjukhuset. En gammal man som har en journal tjock som Nationalencyklopedin. Nu har han legat inne i princip hela det här året och efter den här gången har han inte repat sig. Han är sängbunden, syrgasberoende och har ont. All hans energi går åt till att överleva. Det vi skulle kunna göra för att få honom friskare är han för svag för att klara av. Om han blir sämre, låt säga att han får en lunginflammation, då kan vi ge antibiotika. Om han inte orkar dricka mer kan vi sätta dropp. Tyvärr är han svårstucken och väldigt plågad av nålar. Om han inte orkar äta, vilket redan är fallet, kan vi låta sätta en slags grov nål i en av de större venerna, en så kallad central venkateter - CVK - och ge honom näring genom den. Men det är inte säkert att han skulle orka med proceduren och att sätta en CVK är att be om problem i form av infektioner och komplikationer som han inte klarar av. 

Men säg att vi skulle göra allt det här, vad hade vi vunnit på det? Vi hade förlängt hans liv med kanske några dagar eller veckor, mindre troligt ett år. Vi kan hålla hans kropp vid liv men vi kan inte ge honom ett värdigt liv. En äldre doktor sa en gång till mig att vår uppgift som läkare är att förlänga livet, inte att förlänga döden. Det är det vi gör nu, förlänger döendet.

Det finns alltid någon som säger att det inte är vi som läkare som skall döma vad som är ett liv värt att leva. Det är sant. Men vi är inte heller gudar som bestämmer över liv och död, ibland kan vi inte hindra döden och då är vår uppgift enligt Hippokrates att i stället lindra. Att sätta nålar är inte att lindra.

Så nu står jag här och ska ta beslutet om hur mycket vi ska göra i händelse av att han blir sämre. Dessutom ska jag berätta det på ett fint sätt för de anhöriga och lyssna in vad de tror att patienten hade velat. 

När jag frågade min överläkare om råd la han armen om mig och sa: "Vad hade du gjort om det varit din farfar?" Det var en bra fråga. Om det varit min farfar som lidit utan hopp om att bli bättre hade jag själv dragit ut alla slangar och nålar, tagit med honom hem till hans älskade barndomshem och låtit honom sluta sitt liv på den plats där han levt och älskat. Jag hade vägrat se honom tyna bort under en av landstingets gula filtar. Jag hade tackat den doktor som vågat ta det beslutet. Men det är vad jag hade tyckt; återstår att se vad anhöriga säger i morgon.

Kommentarer
Postat av: Maritha

Jag tror att det är bra att göra så; att alltid sätta sig in i vad jag hade velat om det hade varit jag eller en anhörig till mig som var sjuk.

2007-05-10 @ 20:44:15
URL: http://maritha.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0