Han dog i natt, "farfar"

Vi satt på ronden när överläkaren, så där i förbigående, nämnde att "din gamle man på sjuan gick bort i natt". Jag blev helt gråtfärdig. Fast jag kan inte förklara varför. Det var så väntat och för att citera en av systrarna: "Åh, vad skönt! Nu slipper han lida mer." Men det känns ändå tungt, eller snarare tomt. Han har liksom bott in sig i mitt hjärta lite grann när jag följt honom genom de senaste veckornas lidande.

Det kommer att bli många små hål i hjärtat om jag fortsätter att ta patienter till mig på det här sättet.

Kommentarer
Postat av: Maritha

Jag tror att det är viktigt att man låter sig själv sakna och sörja patienter som man har fått en relation till som har dött; det gör att man blir mer mänsklig!

2007-05-11 @ 17:00:32
URL: http://maritha.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0