Farfars son!

Minns ni farfar? Mannen som innan han dog helt omedvetet lärde mig så mycket om besluten man får ta som läkare?

Han son, som jag tidigare inte träffat, kom förbi idag. Jag bara tittade på honom. De var så lika! Det var som att se en yngre version av min gamle patient. Pånyttfödd. Det fick mig att tänka på ett StarTrek avsnitt i vilket Data (den mänskliga roboten) möter sin skapare och under en diskussion drar slutsatsen att människor reproducerar sig eftersom det inger dem en känsla av odödlighet.

Dessutom gjorde han mig så lycklig. Glada varma omtänksamma känslor, precis som jag haft för hans far, bubblade upp i mig. Jag ville så gärna förklara hur mycket jag brytt mig om hans far och hur glad jag var att se honom. Men han hade bråttom, verkade generad, dock inte särskilt ledsen. Fick sina papper och försvann snabbt. Kanske kände han bara att han var till besvär. Kanske ville han inte prata. Kanske var det bara jag som hade behov av att prata. Men mina känslor får ju inte gå först i ett sånt läge. Patienten först.

Mina känslor får jag skriva om här istället.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0