Angående de tre F:en

Jag skrev för några veckor om konsultationens tre F - Förväntningar, Föreställningar och Farhågor. Tänkte göra en snabb genomgång om hur väl dessa stämde med verkligheten.

Förväntningar
  • Jobb - har nu även fått på papper att jag har en anställning, ångrar dock att jag inte fått det tidigare för tiderna var faktiskt inte riktigt som jag förväntat mig.
  • Lön - jajamen, bättre än mina kompisar också vilket alltid känns bra.
  • Schema - fasta arbetstider, icke schemalagda jourer. Perfekt.
  • Hyfsad introduktion på arbetsplatsen - som jag skrev om första dagen så var denna över all förväntan.
  • Arbetskamrater och arbetsgemenskap - Skönt gäng kollegor som gör mycket ihop, allt från att luncha till att festa. Tycker dock inte att arbetsgemenskapen på avdelningen är optimal även om det verkar vara ganska standard. Som doktor blir man lite av en konsult till sköterskorna, inte en i gänget. Sköterskor byts ut och läkare roterar på olika avdelningar. Det gör att det är lätt att bara glida in och höra hemma på en avdelning för alla är vana vid ständigt nya ansikten. Nackdelen blir att relationen blir ytlig och otillfredställande. Jag antar att man kommer att lära känna alla med tiden, jag jobbar i alla fall på det. Tar en kaffe med undersköterskorna trots att ingen annan brukar göra så. De tittar lite under lugg på mig men absolut inte ogillande. De kommer väl att vänja sig. Och jag betalar kaffekassan - det bästa sättet att inte stöta sig med någon.

Föreställningar

  • Skriva in och ut patienter - precis.
  • Svara på tusen frågor från sköterskorna om medicinering och undersökningar - kanske inte tusen men en hel del. Mycket beslut ligger på mig. Och även om jag inte fattar några beslut så har jag ansvar för det som händer. Vanan att sticka in huvet på expeditionen och fråga hur allt förlöper är inte bara vänlighet.
  • Ronda - både med och utan överläkare.
  • Kanske gå på akuten - det kommer så småningom
  • Skriva remisser - i mängder!
  • Ägna alldeles för mycket tid åt att diktera - Inte så mycket som jag trott faktiskt. När man själv har haft ansvaret för en patient så kan man dess historia väldigt bra och slänger snabbt ihop en hygglig epikris. I alla fall har överläkaren inte klagat på mina epikriser. Å andra sidan läser han nog inte igenom dem så noga innan han signerar dem.
  • Tycka det är väldigt roligt att äntligen känna att jag får nytta av allt jag lärt mig och att jag allt som oftast kommer att överväldigas av känslan "Ja, jag kan!" - jepp.
  • Lära mig massor - jo, fast kanske inte så mycket medicin. Mer rutin och byråkrati.
  • Komma bra överrens med sköterskor och övrig personal - får jag nog säga att jag gör ändå
  • Vara ödmjuk för det jag inte kan men stå på mig eftersom jag måste kunna stå för mina beslut - stora ord men det stämmer nog så här långt. Ingen har ifrågasatt mina medicineringar så här långt. Jo, förresten. En gång tyckte min överläkare att jag hade fel. Jag som nyss läst kursen som behandlade tillståndet trodde mig veta bättre. Fick till slut som jag ville, det gällde inget viktigt.
  • Kunna leda en rond - Jovars. Det värsta som hänt är att jag fått säga att jag återkommer om dittan och dattan och jorden har inte gått under för det.
Farhågor
  • Att jag inte skall kunna svara på frågor - händer väl ibland och vad gör det?
  • Att jag skall göra bort mig och att ingen ska tycka om mig - fel fel fel som Magnus och Brasse skulle ha sagt.
  • Att jag inte skall hinna med allt som förväntas av mig - inga problem faktiskt. Epikriserna försvinner dessutom inte om de får ligga över helgen,
  • Att sköterskorna kommer att var elaka - Sköterskor är goda människor som vigt sina liv åt att hjälpa lidande människor. Dom är inte onda. Dom är människor som ibland mår dåligt, precis som jag.
  • Att jag skall felbehandla någon patient och bli anmäld till HSAN - inte än, så vitt jag vet. Däremot har jag fått hantera anhöriga som varit förbannade för de tycker att vi inte behandlar deras nära och kära tillräckligt väl. Men med lite tid, tålamod och en lyssnande attityd så har de i alla fall verkat riktigt nöjda till slut.

När jag läser igenom ovanstående blir jag ganska glad. Det var väl inte så tokiga gissningar. Det kändes bra innan jag började och det känns bra nu. Jag kan och jag har mycket att lära - och tur är väl det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0