1 tabl Kärlek, 1 x 4

Konferenser och kurser. Jag har skrivit om det förut, det är ett trevligt avbrott när man börjat komma igång och jobba. Inspirerande föreläsningar, workshops och mänger med snask.

 

Men när jag sitter på ett internat, ett helt län bort från min man och tittar på dåliga tv-serier på laptoppen blir jag sentimental. Börjar tänka på alla ensamma människor som inte har någon. Alla jag mött i jobbet och önskat att jag hade kunnat ordinera en man eller fru som älskar dem. Själv har jag det där, kanske oförtjänt - kärleken.

 

Med kärleken menar jag inte det där pirret i magen när vi gav varandra långa blickar, pratade om den andre med våra bästa vänner och hittade på ursäkter för att vara tillsammans. Och inte den exploderande förälskelsen, lyckan när vi gick till juveleraren och prövade prototyperna till våra förlovningsringar i blått vax eller den hisnande känslan när vi kvällen innan bröllopet snickrade ihop vår löften. Inte ens den där kärleken man kände efter de första himlastormande grälen när all var bra igen.

 

Jag syftar på den där kärleken som inte bara vuxit i en alla dessa år utan också genomborrat och faktiskt gjort en till en annan individ. Den som gör att man vet vad den man älskar tänker innan han sagt det och som gör att man kan gapskratta över fenomenet tillsammans. När det är dags att prata och när det är dags att bara vara tyst, (för en annan är det ofta det senare). Som låter den andre ha dåliga dagar utan att låta sig ruckas på. Kärleken som är ett resultat av beslutet man tagit att älska och alla de år man stått fast vid sitt beslut.

 

Men det går tyvärr inte att köpa på apoteket - äkta kärlek på burk. Så vitt jag vet ligger det inte i pipelinen från Pfizer inom de närmsta åren heller. Annars är det något jag hade ordinerat ofta: "1 tabl Kärlek 4 gånger om dagen tills vidare, för måendet och hälsan"


Verklighetens House MD - inte fullt så glammigt

Intressant, det där med att jag och mina kollegor lär känna varandra på jobbet, umgås på fritiden och ofta pratar medicinrelaterade saker då vi träffas. Vi hyser även en gemensam förkärlek för sjukhusserier. Antingen har vi verkligen världens bästa och mest intressant jobb, eller så är vi nog ganska inskränkta.

Hursomhelst har jag för tillfället snöat in på House MD - en amerikansk serie om ett gäng läkare som löser riktigt kluriga medicinska gåtor, allt under ledning av den osympatiske, dock väldigt kunnige, dr House. En av dr House's teser är att patienter alltid ljuger - och självklart blir detta nästan alltid det som nästan håller på att ta livet av dem. Situationer av typen: "Om det är som du säger och jag ger dig den här sprutan kommer du att överleva men om du ljuger och jag ger dig den här sprutan så kommer du att dö." förekommer i nästan varenda avsnitt. Lite kul är det allt, är ju sjukhusrelaterad och man hänger faktiskt med på vad de sysslar med. Men det är ju inte ofta - om någonsin - det är så på riktigt.

Anledningen att jag nämnde House i första syycket var att jag faktiskt hade en patient idag som förvånade mig av just den anledningen att han ljög. Senariot var att han ville gå hem men att jag rekommenderade honom att stanna. Han sa att han pratat igenom det hela med sin fru och att de bestämt sig och trodde att de skulle klara det. När sedan frun kom så sa hon lite uppgivet att "ja, jag förstår inte hur ni kan skicka hem honom i det här skicket" varpå jag förklarade som det var att vi helst ville behålla honom men att vi inte kan tvinga någon att stanna. Hon stirrade på mig några sekunder innan hon utbrast "Ja det är verkligen inte vad han sagt till mig. Till mig har han sagt att ni inte vill ha kvar honom längre." Patienten bara blängde på mig, mörka arga ögon genom tjocka glasögon. Det här samtalet hade han gärna sluppit, jag också. Och frun var minst sagt upprörd.

Vad gör man bäst i den situationen? Själv löste jag det genom att inflika att "ni kanske vill diskutera det hela på tu man hand" och glida ut ur rummet, in på sköterskeexpeditionen och lätta hjärtat inför mina syrror. Det var ju inte bara det att man patient ljugit, jag hade också avslöjat honom inför frun vilket verkligen inte varit min mening.

House hade väl inte ens blinkat till av förvåning.

Min MacBook kom i veckan!

Min MacBook kom i veckan! Ojade mig över hur onödigt det var med den inbyggda kameran. Fast nu när den finns så måste man ju leka lite...

Ojade mig högt och ljudligt över hur onödigt det var med den inbyggda kameran. En dator är en dator, precis som en mobiltelefon är en slags telefon - inte en kamera med extrafunktioner.  Tyvärr gick den inte att välja bort.

Fast nu när den finns så måste man ju leka lite... och det skadar ju inte att få till en bild på sin blogg. :)

Dessutom blir mamma säkert nöjd med att hon äntligen kan se hur jag mår eftersom hon konstigt nog tycker att det är mer talande än smileys!

Onödiga åsikter om Melodifestivalen

Kära läsare, som en hyllning till lata lättjefulla lördagar, onödigt tyckande och det vi alla älskar att hata ger jag jag er:

Mina favoriter i melodifestivalen 2007:
  1. Ungern "Unsubstantial Blues" MAGDI RUZSA Åh, det gör ont, och för en gångs skull inte i öronen utan i själen.
  2. Serbien "Moitva" MARIJA SERIFOVIC Synd att såväl sångerskan som språket inte är några skönheter.
  3. Moldavien "Fight" NATALIA BARBU
  4. Grekland "Yassou, Maria" SARBEL Jag blir glad. Tro inte att det beror på höftrullningarna.
  5. Sverige "The worrying kind" OLA AND THE ARK Antagligen mest för att jag hört den så många gånger.
  6. Irland "They Can't Stop the Spring" DERVISH Vackrare låt som aldrig riktigt kommer igång, urtrist video.
  7. Tyskland "Frauen regier'n die Welt" ROGER CICERO Synd att refrängen inte sitter bättre, annars hade den varit ruskigt bra. ;)
  8. Vitryssland "Work your magic" KOLDUN refrängen fastnar och den rimmar, men killen är alldeles för sminkad för min smak
  9. Bosnien Herzegovina "Rijeka bez imena" MARIA Vacker, men inte mer.

Kanske hade Frankrike fått en placering om jag hört vilket språk de sjöng på

Fast oftast vill jag citera Finlands HANNA: "Leave me alone I wanna go home" Speciellt när man hör följande:
  • Årets mest missförstådda skämt: Israel "Push the botton" TEAPACKS som turligt nog inte tog sig till final
  • Årets mest barnförbjudna: Slovenien "Cvet z juga" ALENKA GOTAR
  • Årets mesta freakshow: Ukraina Dåligt och farligt men freakshows har ju funkat förr, fråga årets värdland..
  • Årets mest falsksjungande: Storbritannien "Flying The Flag (For You)" SCOOCH trots att elaka tungor säger att det inte ens är tjejerna på scen som sjunger själva...
  • Årets roligaste felsägning: Turkiet "Shake it up shekerim" blir "Shake it up shake it in" hihi!

Jag längtar redan till på måndag då jag får börja jobba igen!

Tack

"Peps" skrev i en kommentar han tyckte att min blogg var välskriven och att kollegor borde berömma varandra mer. Jag blev så glad för de uppmuntrande orden och tyckte genast att det där med att man borde berömma varandra också stämmer väldans bra! :)

Så jag vill tacka alla er som kommenterar min blogg. Ni ska veta att det känns bra att det man skriver blir läst och uppskattat.

Sen fick jag den brillianta idén att från och med idag berömma en kollega för något varje dag. Inte på ett sliskigt utan förhoppningsvis på ett ärligt sätt. Tacka för hjälpen, fråga om råd och lyssna på svaret. Önskan att göra livet trevligare för mina medmänniskor gäller ju faktiskt inte bara mina patienter utan även kollegor. (Vem vet, snart börjar jag kanske le mot okänt folk på gatan också.;))

Anonymitet

Kära vänner!

Ni som känner mig behöver inte skriva mitt namn i kommentarerna till inläggen.

Som alla säkert märkt har jag valt att vara anonym. Det har inget att göra med att jag inte står för det jag skriver utan har mest med mina patienter att göra. Om jag är anonym är det enklare att skriva om det som händer utan att bryta den sekretess jag är skyldig både patienter och kolleger, enligt såväl lagen som etiken.

Att jag står för det jag skriver tycker jag bevisas av det faktum att mina närmaste vänner, vilka är de jag är mest sårbar inför, mycket väl vet vem som är "Underläkaren". Men jag ser gärna att de inte talar om det för alla och envar.

Så tack på förhand för visad hänsyn så kan jag fortsätta att skriva både nära och utlämnande om det som händer i min värld och i mig.

Trevlig Helg!

/Underläkaren

Slut för idag!

Det här är helt otroligt. Vilken känsla! Så efterlängtad.

Klockan är kvart i fem, jag slutar för dagen och kan gå hem för att göra absolut ingenting. Ingenting!!! Inga läxor, inga tentor, inga arbeten. När jag går hem är det klart. Finito. That's it. När jag slutar för dagen så slutar jag för dagen utan att något dåligt samvete pickar mig på axeln och påpekar att jag egentligen borde göra mer än jag gör nu. Jag kan gå hem och göra allt det som jag försakade under studietiden bara för att samvetet jämt tyckte att jag inte hade rätt att slappna av.

Problemet är bara att jag glömt vad det var som jag aldrig gjorde som jag så gärna ville göra. Tur att min vita MacBook kommer nästa vecka. Jag frågade den trevliga säljaren om han kunde leverera den med ett rött kors på i stället för det obligatoriska glödande äpplet. Medge att det hade varit coolt med en vit laptop med ett rött kors på! Han bara skrattade åt mig. Själv tyckte jag inte att det var så lustigt, snarare ett jättebra och seriöst menat förslag. Vissa är underliga...

Lasarett?

Lasarett, vilket underligt ord. Vad kan det tänkas ha för ursprung? Och vad har det med sjukhus att göra?

Sjukhus förstår man ju - ett hus för sjuka.

Men lasarett - lassa rett? Skeppa patienter till rätt ställe? Lite väl långsökt.

Arlanda

Jag tycker om flygplatser. De inger en underbar känsla av frihet, trots att man släpar på 28kg bagage. Eftersom jag hade närmare fem timmar att slå ihjäl på Arlanda i helgen kostade jag på mig lyxen att inte jäkta i kön till incheckningen samt vara lite extra trevlig mot alla som jobbar med att ta emot bagage, sätta klisterlappar på väskor och hänvisa folk till rätt Gate. Ännu mer lite extra trevlig kände jag mig bara tvungen att vara mot den unga mannen vars enda uppgift var att stå med handen full av återförslutningsbara plastpåsar och fråga folk om de har någon vätska i sitt handbagage. "Det var en bra fråga" sa jag och öppnande glatt min handväska. "Läppglans?" "Det tror jag inte sa killen, det är väl inte flytande?" "Jodå", sa jag, glatt demonstrerande att det var beige vätska på penseln som tittade upp ur den lilla flaskan. Det roliga var kanske inte just ordväxlingen utan (inbillar jag mig i alla fall) synen av mig som omständigt och med yviga gester rotade runt i handväskan bland tamponger och trosskydd vars existens inte gick att undvika.


Killen så jätteroad ut. Eller var han måhända bara generad?


Varför jag bloggar

Jag väljer att lägga mitt första inlägg i kategorin "Utanför sjukhuset". För även om jag snart är läkare så är jag faktiskt mer än så. Men vad?

Jag är en kvinna som fyller 25 i år. Använder ordet "kvinna" lite ovant men har insett att det faktiskt är en passande beskrivning på mig men tanke på ålder, civilstånd-gift och antal X-kromosomer. Men det är inte alltid det känns som om jag fyller ut rocken som en sådan.

På tal om rocken. Läkare. När jag var elva år läste jag en bok av en neurokirurg och tänkte att det där att bli läkare verkade vara min grej. Med ett allvar som bara en elvaåring kan uppbåda bad jag "Gud, om du vill att jag skall bli läkare så får du se till att jag blir det." För ett tag sedan satt jag på en föreläsning, ämnet var neurokirurgi och helt plötsligt genomfors jag av en varm känsla. Just det! Neurokirurgi, det var där det började. Solstrålarna som nätt och jämt trängde igenom de smutsiga fönstrena på universitetsjukhuset dansade glädjedanser i dammet. "Tack Gud"

Det finns många bloggar, så varför ytterligare en? Jag är inte någon frekvent läsare av dessa men tycker mig ana att det finns två typer. Dels de som behandlar ett ämne som kan vara allt från smink och mode till politik och stickning. Dels de som är redogörelser för vanliga människors alldagliga göromål och tankar. Min tanke är att tillhöra de förstnämnda. Jag tänker skriva om mina stapplande steg ut i drömyrket och de tankar och känslor det väcker. Om en månad börjar jag mitt första underläkarvikariat och hade gärna läst en blogg av någon som gått denna väg innan mig.

Därför skriver jag först och främst för mina yngre och jämnåriga kollegor. Förutom tips, råd och erfarenheter som jag inhämtar den hårda vägen skulle jag vilja våga tänka och behandla de känslor som jag tror att vi alla har. Ska jag klara det? Blir jag en bra läkare? Tänk om jag gör fel! Tänk om jag gör rätt! Tänk om det blir riktigt bra...

Kanske surfar någon äldre kollega förbi och blir fast. Må så vara hänt, du är välkommen. Låt då detta bli en påminnelse om hur det var när du själv var ung. Kanske kommer du att ägna din underläkare lite extra omsorger nästa gång han söker dig alldeles i onödan för att fråga om han får ordinera en liter vätska på 4:3.

RSS 2.0