Att det ska vara så svårt

Den här veckan har randningen äntligen bjudit på relevanta patienter och tillgänglig handledning. Går hem och känner mig nöjd både med min insats och det jag fått lära mig. Inte så svårt att ordna kan man tycka - men jag har kämpat för det i månader. Lite typiskt att det börjar fungera när det snart är dags att åka hem. Väldigt typiskt. Hoppas det kommer fungera när det är dags för mina yngre kollegor att följa mina fotspår. Om inte kommer jag starkt att råda dem att randa sig någon annanstans. För det måste väl ändå finna bättre ställen? Inte kan det vara så dåliga rutiner för att ta emot randande läkare överallt. Hoppas jag.

Grönt slem

Jag är inte nöjd, inte alls faktiskt. Senaste randningen är inte vad jag väntat mig. Först visste man inte att jag skulle komma. Sen blev jag placerad på en avdelning där jag inte lär mig mycket om det jag ska lära mig. Ingen mottagning inplanerad. Jag tog ett snack med chefen tillika schemalägaren och bad vänligt med bestämt om en handledare att diskutera min randning med och egen mottagning. Ingen handledare fick jag. Nästa schemaperiod var några ynkliga mottagningstillfällen och när jag bad sköterskorna boka patienter var det inte möjligt eftersom det inte fanns tillräckligt många rum! Så dumt. Till på köpet fanns det en annan randande ST-läkare som gled in på ett bananskal och nöp många bra tillfällen till lärande framför näsan på mig.
 
För det är just det där med tillfällen att lära sig som fyller mig med rastlöshet och missnöje. Jag kan jobba på, producera, skotta patienter och all vad vi nu kallar det när ingen hör på. Men jag måste lära mig det jag måste lära mig. För varje randning jag passerar försvinner ett tillfälle att lära mig ett område i lite större detalj. Snart är jag färdig specialist och då förväntas jag verkligen vara med och producera. Visst lär man sig hela livet och man blir aldrig stor nog att inte fråga men det är nu jag verkligen ska ha möjlighet. Det är klinikens skyldighet att ge mig den möjligheten.
 
Så missnöjet växte till en klump i bröstet som till slut fick orimliga proportioner. Efter morgonmötet stötte jag ihop med den glada och snälla överläkaren på kliniken. "Hej Underläkaren, allt väl, är du nöjd med din placering hos oss?" Det var som en knapp, klumpen exploderade och sprutade sitt gröna missnöjda slem över min oanande kollega. "Nej, jag är faktiskt väldigt missnöjd! Ingen visste jag skulle komma trots att jag hört av mig för länge sedan. Inget var planerat. Jag får ingen mottagning, ingen handledning och avelningen är irrelevant. Min tid rinner bort och jag är väldigt frustrerad." Stackars min snälla överläkare. Det var ju inte hans fel. Det var faktiskt ingen enskild individs fel, alla hade varit vänliga men tyvärr oplanerade eller oförmögna att ge mig det jag ska ha. Men han stog där med mitt gröna missnöjda klet på sin kortärmade rock.
 
All heder åt den glade överläkaren. Efter det hände det lite. Mottagning trollades fram och han tog själv på sig handledarrollen. Placeringen som helhet blir nu nästan godkänd. Men det hänger, som så ofta, på att man kommer åt rätt individ och inte för att systemet vi jobbar i är så fantastiskt väloljat. Och att den som är snällast är den som i slutändan får göra det mesta jobbet - vilket snart kan vara jag!
 
 

Det är en sån dag idag

Jag ångar fram genom korridorren. Smattret av träskor mot den hårda rengöringsstinkande plastmattan. I väntrummet någon annans patient som hoppfullt tittar upp. Skyndar snabbt förbi, det är en sån dag idag - orkar bara inte vara glad och fågelkvitter mot allt och alla.
 
Det är väl påväg utför med underläkaren, som med de gamla och bittra överläkarna som ser patetiska vrak i sina patienter. Vrak som det mest går ut på att undvika.
 
Jag brukar tala mig varm för människan bakom patienten, relationen, helheten. Men inte idag, idag önskar jag alla patienter långt långt bort. Jag vill vara ifred, bitsk och cynisk. Så mänsklig är jag. Fast jag har i alla fall vett att skämmas, så helt hopplöst är det nog inte.
 
Träskosmattret ekar i korridoren, tankarna i mitt huvud. Jobbet tar ju aldrig slut, patienterna blir bara fler och hur mycket vi än gör så dör ändå alla tillslut. Ibland räddar vi liv men ofta så fördröjer vi en naturlig död. Det kan verka hopplöst, fast i den bästa av världar gör det oss lite mer ödmjuka.
 
Ibland kan det bästa du kan ge din patient vara ett leende, ta för vana att alltid göra det. Jag har sagt det så många gånger att det smakar illa. Det är en sån dag idag.

Reflektioner kring en resa del II

Om magen gnags av oro för att inte utvecklas så bultar i hjärtat rädslan att jag en dag inte ska finna inspiration för jobbet längre.

Den där rädslan, att inspirationen ska tryta, är väl inte obefogad - tänk vad många som jobbar inom vården som bara knorrar och gnäller. Hur hindrar jag mig själv från att komma dit? En av mina bästa vänner, som orkar lyssna på dessa malande tankar, satte nyligen fingret på något viktigt. "Det är ingen risk att du blir gammal och bitter, Underläkaren, så länge du reflekterar som du gör." Det finns mycket insikt i det; den dagen man slutar tänka över sin situation är risken stor att man fastnar i en som man inte trivs i, men så länge man granskar den kommer man också att påverka den och sig själv. Det handlar om ärlighet, helt enkelt.

Och så länge jag gör det är jag på resa och när man ständigt ser nya saker blir det sällan trist, inte minst om man hela tiden njuter av utsikten. Ingen mossa på en sten i rullning och så vidare.

Sträva och reflektera, kan det månne vara Underläkarens ledord?

Reflektioner kring en resa del I

Det är en tid när allt händer och samtidigt ingenting; jag har kommit en bit in i ST:n, börjat mina randningar och ett liv i en resväska. Ständigt på språng, men språnget börjar bli bekant. I magen gnager känslan av att inte utvecklas tillräckligt mycket.

Den där djupa viljan att utvecklas växte sig stark på gymnasiet. Min bästa kompis hade svårt för matte, hon pluggade flera timmar varje dag och fick höga och välförtjänta betyg. Själv har jag alltid haft lätt för matte och har inte behövt lösa många uppgifter innan jag tagit till mig en ny metod. Jag gled genom lektionerna, bläddrade igenom matteboken dagen innan provet och fick högsta betyg. Fast det var inget jag var stolt över, nej jag beundrade min bästa kompis och tänker att hennes betyg var mycket mer välförtjänta än mina. Jag beundrar en person som anstränger sig och lyckas mot alla odds, inte den som råkar lyckas med något utan att lyfta ett finger. Denna insikt har fött en otålig strävan att göra något mer av det jag har, bli bättre, utvecklas, lära mig nytt och förstå nya saker om mig själv och min omgivning.

Så jag borde läsa mer, ta fler patienter och engagera mig mer i utvecklingsarbeten. Jag är ju halvvägs till specialist, nog borde jag kunna mer än jag gör! Men när ska jag hinna det, jag håller ju full fart från morgon till kväll? Och en sak jag behöver träna på är ju att inte ta på mig mer saker utan lära mig säga nej och gå hem kvart i fem när arbetsdagen är slut. Eller?

"Tänk tänk", som Nalle Puh brukar säga mens han bankar tassarna mot sitt stora huvud. Allt min lilla björnhjärna kan få fram är att jag nog inte ska ta på mig mer utan snarare rätt saker och självklart arbeta på att bli mer effektiv. Samtidigt som bästisen och matteboken sitter på vars en axel, dinglar med benen och påminner mig om att jag allt har större potential än såhär.

Hjärtsmärta

Gott om tid på avdelningen, går förbi den förvirrade demente mannen på sal 31 eftersom han har haft ont i magen enligt sköterskan. "Hej hej, hur mås det?" säger jag glatt och lägger en hand på den magre mannens axel. Ett par klara blå ögon tittar tillbaks på mig och fylls med tårar. "Inte bra, inte bra" suckar han, skakar uppgivet på huvudet och brister ut i gråt. Hjärtskärande innerlig hulkande gråt. Hans beniga hand kramar stenhårt om min som vill han aldrig släppa. Det var inte det här jag hade tänkt, inte det jag hade avsatt tid till. Men vad gör man. "Inte är det väl så illa?" säger jag och får förnyade hulkningar till svar. En långsam monolog om livets meningslöshet tar sin början.

Jag sjunker ner på stolen bredvid hans säng, kramar handen tillbaks. Lyssnar, säger inte så mycket, mina svar får ändå bara tårflödet att tillta. Den stora klockan på väggen tickar tyst, påminner mig om att tiden flyter. Skit i klockan, tänker jag. Vad är jag för doktor om jag lämnar en patient som gråter. Må vara att han är dement och att sorgen kanske bara är en del i sjukdomen. Må vara att min hand om hans kanske inte gör någon skillnad i längden. Må vara att tiden hade kunnat ägnats åt något mer meningsfullt. Må vara att han snart glömmer vårt möte. Men vara må att aldrig förlora den medmänskligheten som gör att jag inte överger en gråtande medmänniska.

En bra stund senare lämnar jag den gamle demente mannen. Han hade inte ont i magen, han hade ont i hjärtat.

Nöjet är på min sida

På randningen, fredag eftermiddag. Ångar runt för att hinna avsluta allt inför helgen eftersom jag alltid brukar gå lite tidigare för att hinna med tåget hem. Men så pirrar det till i min ficka av ett sms från SJ som ursäktande förklarar att mitt tåg är tre timmar försenat. Vilket slöser med tid när jag är så gott som klar med avdelningsarbetet. Nåväl, jag kan ju alltid ta en fika, tänker jag och går ut i köket och häller upp en kopp svart kaffe i en vit plastmugg samtidigt som jag konstaterar att både kakor och frukt är slut för länge sedan. Ser mig omkring efter lite sällskap men det är bara den dementa patienten och hennes man där. Men de har sett min blick och vinkar glatt varpå jag slår mig ner vid deras fönsterbord. Vi pratar om vädret och snön utanför och patienten berättar om de svenska vita vintrarna som fascinerar henne så mycket och om deras lantställe som måste vedeldas varmt även under kalla årstider. De längtar dit men vet inte när det kan bli av. Så glider vi inte på sjukdomens debut, om hur hon började glömma små till synes oviktiga detaljer i tillvaron. Om katten som inte fick mat, om maken som började föra deras talan utan att tänka på det. Och om sammanbrottet som gjorde att hon kom in till sjukhuset. Jag berättar hur vi ser på det, om alla tester vi gjort, minnestestet, magnetkameraundersökningen av hjärnan, EEG:t och alla blodprov och ryggmärgsvätskeprovet som vi väntar svar på. Vi sitter där i säkert en timme, jag i väntan på tåget och de i väntan på livsavgörande svar. Vårt samtal är mer en typ av småprat, inte alls så strukturerat som min utbildning fostrat mig till - och definitivt inte så effektivt. Till slut ursäktar jag mig, önskar en trevlig helg. ”Vi ses på måndag” Maken ställer sig hastigt upp, kramar min hand och tackar för tiden jag tagit som inte var någon uppoffring eftersom SJ redan tagit den från mig. ”Du förstår nog inte vad det här betyder för oss, att bara få prata kring det här” säger han tacksamt och med eftertryck. ”Nöjet var faktiskt på min sida” säger jag innan jag går och inser i hissen på väg ner att det faktiskt var sant. Nöjet var helt på min sida. Det här blir en jättebra helg. Tack vare SJ.


Randning nr II

Från en väska till en annan till en tredje. Inte riktigt mentalt redo än. Landade hemma i soffan bara för att studsa vidare direkt igen. 

Den här gången ska jag till länssjukhuset som jag tidigare mest ringt och pratat med. Ser fram emot att låta röster få ansikten och namn blir personer. Förväntar mig att i ett första steg lära mig om hematologi, det vill säga blodsjukdomar, så jag kan hålla i grundläggande utredningar i framtiden och veta på ett ungefär vad som väntar patienterna när jag remitterar dem vidare. Jag tänker att jag inte måste kunna alla flerbokstavsförkortningar på krångliga cellgiftskurer men hoppas jag ska bli en fena på att förklara orsakerna till olika blodbrister och hitta olika typer av blodcancer.

Föreställer mig att inte alla kommer heja på mig i korridoren som hemma på lilla sjukhuset.
Har nog inga egentliga farhågor, möjligtvis att bara bli fast som underläkarslav på nån avdelning och inte få möjlighet att lära mig det jag behöver kunna.

Är nog lite för trött för att tänka allt för mycket, men det kommer gå över när jag väl landat i min nya lägenhet. För randningstiden brukar innebära stora mängder fritid eftersom vardagens vanliga, om än välkomna, inslag i form av spontana kompisträffar och hemprojekt komprimeras till helgerna. Mycket tid att vila och läsa med andra ord.

Så, länssjukhuset, här kommer jag. At your service! Snart också utvilad.

Vid randens slut

Randningen är slut för den här gången. På det stora hela har handledningen varit både bra och intensiv och jag har nått mina mål. Tar med mig nya perspektiv och kunskaper hem som är starkt efterlängtade.

Vilken fantastisk känsla det är att växa inom ett specifikt kunskapsområde som jag fått möjlighet att göra senaste månaderna. Jag brukar orera kring subspecialister men nog förstår jag tjusningen att så till fullo snöa in på ett område att man verkligen känner att man behärskar det.

Sammanfattningsvis: nöjd, glad och enormt trött! För miljöombyte i all ära så är jag inte gjord för att leva i en resväska. Nu ska jag hem, ställa tandborsten på rätt ställe, krama dem jag älskar och ta några djupa andetag fulla med energi.

Inlägg nr 200!

Jag brukar alltid lägga märke till varje gång sidtalet går jämt upp i hundra när jag läser en bok. 100, 200, 300 och så vidare. Häromdagen lade jag märke till att bloggen väntar på sitt 200 inlägg. Så vad ska det handla om?
Vad har allt annat handlat om?

En nyfunnen vän och tillika kollega, som gjort sig omaket att läsa genom hela min blogg(!), var eld och lågor. "Du skriver allt jag tänker men inte pratar om" löd domen. Om så är fallet är det fantastiskt. "Och så skryter du endel!" Guilty as charged. Nog filar jag till en hel del också. Men, det bjuder jag på.

Så vad tänker jag på? Vad tänker en nybakad doktor? Eller ny och ny, fyra år har jag jobbat, ganska mycket har förändrats. Jag satte mig själv att läsa igenom bloggen men var tvungen att stanna upp efter några inlägg. Vem var den där tjejen som skrev de där entusiastiska inläggen i början? Inte är det då den jag är idag inte! Jag är inte så där nervös så att världen darrar när jag går till jobbet, fast inte heller lika rosigt själaglad när jag somnar på kvällen.

Det är inte konstigt, det är som med alla förälskelser - när fjärilarna landat har man förhoppningsvis byggt något vackert och varaktigt. Det är en ny tanke, att jag måste fundera på hur jag ska relatera till jobbet på lång sikt på ett sätt som gör relatonen sund och stark i ställlet för tärande och bräcklig. Så jag inte vaknar upp en dag och med förfäran inser att jag inte bara känner för att ligga kvar i sängen utan dessutom känner olust vid tanken på att gå till jobbet, något som allt för många gör varje dag.

Följ min blogg så får vi se vart den tanken leder.


Tips och Trix!

Det är jultider och tipsen och trixen för hur man förgyller tillvaron haglar tätt.

Medryckt i denna allmänt givmilda julyra kommer här underläkarens egna små tips för att förgylla randningstiden, viktigast först:

# 1: Baka första dagen och inte sista.
# 2: Ha alltid ett "Inga problem!" lika nära till hands som förmågan att kräva din rätt.
# 3: Besök din hemklinik med jämna mellanrum, det är där familjen finns om än inte äventyret.

Inga illustrativa bilder den här gången, fast det här är ju inte riktigt den typen av blogg så de må vara mig förlåtet.

God Jul!

Chefer som läkare

Min chef under randningen är doktor. Han är jätteintressant eftersom han är så motsägelsefull och jag inte förstår honom som person. Han fyller mig ständigt med en känsla av att han inte är sig själv, samtidigt verkar han älska den han själv är och situationen han sitter i.

Jag läste en underhållande bok en gång, vars titel jag glömt, som handlade om en brottsling. En humoristisk bikaraktär var den föränderliga chefen som alltid gick på de senaste kurserna och kom hem med en helt ny personlighet och nya idéer om hur en verksamhet ska drivas. Nu har jag bara känt min nya chef i några veckor, men jag får ständigt känslan av att hans ofta återkommande fraser är djupt inövade och ingår i sjukhusets chefsutbildning.

För att ta ett exempel så har jag, på de varje onsdsgeftermiddag återkommande läkarmötena, varje gång sett honom avsluta med "Jag tar med mig den frågan" (utan att han tagit upp det hela igen) "Fundera på det" (när ingen orkar svara) och "Vad skapar det här för mervärde?" (när han föreslår en förändring). Jag undrar, säger han de här fraserna vid frukostbordet också? Är han så stel privat? Jag tror faktiskt det.

Ytterligare en motsägelsefull sak är hur det kan röras upp så mycket känslor kring någon som sällan ger uttryck för några känsloyttringar själv. Med ett ständigt välmejslat stenansikte och teatraliska betoningar på väl valda ord lyckas han alltid komma i dispyt med en av de mer erfarna överläkarna, oavsett ämne. Må vara att hon jobbat hårt under en längre tid, är väldigt pressad och ser alla förslag som illasinnade besparingar men nog hade han kunnat sköta deras ständigt öppna dispyter bättre? Tex genom att faktiskt bemöta det hon faktiskt säger.

Någonstans här börjar jag, som känner mig ganska obehaglig till mods vid konsflikter, börja tycka riktigt synd om chefen. Tänk att ha ett så pressat schema som han har, en budget, en sjukhusledning och sin personal att tillfredställa. Ingen blir någonsin nöjd, allt är ett förhandlande i alla riktningar. Jag känner för honom något enormt. Samtidigt verkar han inte särskilt brydd själv, jag får snarare känslan att han lite går runt och njuter av det ständiga vågspelet och även beundrar sig själv lite för att han sköter allt så fint...

Lantisen i stan

Jag känner mig som en lantis i storstan. Efter en månad på stora sjukhuset inser jag vilka skilda världar det är mellan detta enorma betongkomplex och mitt lilla hemsjukhus.

På mitt lilla sjukhus har vi inga superspecialister, däremot duktiga specialister som kan lite av allt. Jag och mina medicin-kollegor tar hand om alla sorts patienter. Och vi som gör ST får ganska stort ansvar redan från början. Om min diabetspatient får förmaksflimmer sköter jag om det också. Om en patient med hjärtinfarkt får en lunginflammation behandlar jag den också. Om jag behöver få gjort ett arbetsprov så cyklar jag min patient själv.

Här, på stora fina sjukhuset, finns alltid någon som kan mer och som förväntas ta hand om patienten - på gott och ont. För det blir en väldig massa skickande av patienter fram och tillbaka. Som exempel så gjorde jag ett arbetsprov på en patient som fick förmaksflimmer under testet. "Hur gör jag rent praktiskt?" frågade jag min kollega på klinfys. "Vi gör inget här, skicka honom till akuten." fick jag till svar. Akuten, men flera timars väntetid! Så onödigt när allt som behövs är lite prover, ett informativt samtal och blodförtunnande läkemedel. "Men det är inte akut" sa jag men fick till svar att "det är enda sättet att veta att det blir gjort inom rimlig tid" Oh my, stackars patient. Han hade många frågor och jag fick bita mig i läppen för att inte börja svara på dem. Å andra sidan kommer han så småningom att få träffa en arytmolog som inte håller på med något annat än supraventrikulära takykardier (till vilket förmaksflimmer räknas). Så det blir nog bra, åtmindstone avseende hans förmaksflimmer.

Man kan undra vad de tror om mig, mina nya kollegor. I värsta fall tycker de att jag är både okunnig och nonchalant. Lite av en cowboy som skjuter från höften: Jag tolkar EKG utan att förstå att det är överläkargöra. Fnittrar högt och otaktiskt till när det tar tre överläkare en kvart att enas om att det nog rör sig om tre multifokala VES och inte två VES och ett grenblockerat supraventrikulärt slag på rytmremsan. Sätter mig med sköterskorna i personalmatsalen utan att förstå att vi inte beblandar oss på det sättet.

Kanske tycker de att jag är lite rolig och ganska duktig. De flesta ler i alla fall när de möter mig i korridoren.

Frågan är om jag bryr mig. Jag är ganska stolt över min "lilla-sjukhus-mentalitet" Jag är inte lika kunnig som deras superspecialister. Men jag är van att se hela den där människan som de remitterar runt som en bärare av en massa organpaket. Jag är van att fatta beslut i stället för att skjuta det på någon annan så länge det går. Jag tror att vården jag är van att leverera är både billigare och mer holistisk är storsjukhusens.

Men vad vet jag. Jag har mycket att lära. Det är därför jag är här.

Back to school!

Ojojoj. Kryper till kojs efter första dagen. Helt färdig i huvudet. Miljoner olika inloggningar och koder, lika många nya kollegor och rutiner. Fina, trevliga människor och en växande huvudvärk. Det blir bättre i morgon.

Randning

Nu börjar det bli dags att röra sig utanför trygga småsjukhuset för att lära sig lite mer specialiserad vård, det som kallas randning.

Huvudet har varit allt för fullt för att orka vare sig se fram emot eller ora sig. Allt som ska slutföras innan man flyttar på sig - signeringar, möten, uppdrag, åtaganden, kontakter osv - tar sin tid.

Såhär helgen innan landar jag på ett fik med min älskling. "Du börjar bli nervös" konstaterar han. "Jag har inte ens tänkt på det" säger jag helt ärligt och vandrar i tanken. Först tänkter jag, tyvärr, att det ska bli lite skönt att komma bort från den uppgivna stämningen på mitt kära hemsjukhus. Dåliga politiska beslut som genomförts mer än klumpigt har, vilket jag tidigare nämnt, lagt sordin på stämningen. Lite dåligt samvete får jag för att jag överger alla som kämpar på därhemma, fast det gör jag ju egentligen inte. Sen tänker jag att det ska bli kul att lära nytt, bli bättre och utvecklas och att det är lite pirrigt; nytt folk, nya rutiner, nya lokaler, nya datasystem och kort och inloggningar.

Fast samma patienter - oräknerligt många men ändå olika, som alla har ett eget livsöde som sätter sin prägel på deras möten med doktorn.

Astrid Lindgren

En av våra mest älskade författare förknippas numera av de flesta med ett tragiskt fall då ett för tidigt fött barn avled på barnsjukhuset i Stockholm 2008.

Som så många andra läkare följer jag rättegången med en olustig känsla i maggropen. Det finns mycket skrivet om den bizarrt utdragna rättsprocessen. Läkartidningen har en bra sammanfattning, om än något mastig för en lekman.
Det är många "om" och "kanske" och inte ens kollegorna inom professionen verkar vara säkra på sin sak. Det verkar ytterst osannolikt att narkosläkaren ska ha tagit livet av barnet med flit. Även svårt att bevisa att analyserna som lett fram till åtalet är säkra och speglar det de är avsedda att spegla. Rimligt tvivel och mer därtill vore bara rimligt om läkaren fälls.

Och efter att ha läst förhören med narkosläkaren kan jag inte annat än konkludera att hon verkar både engagerad och enormt kompetent - en sån doktor jag själv skulle vilja ha om jag blev riktigt sjuk.

Tankeställare

Jag har grunnat på hur jag ska skriva detta utan att jag framstår som inkompetent och fördomsfull. Men det är svårt, och jag visade faktiskt prov på både inkompetens och fördomsfullhet.

 

Jour mitt i natten, in kommer en man med fruktansvärda smärtor i främst ryggen men också bröstet sedan en timme tillbaka. Han skriker och behöver morfin i stora mängder för att bli lite smärtlindrad. Han berättar om långvariga ryggbesvär och att det här är samma smärta, bara värre. Han berättar även att han kräkts blod för en vecka sedan. När jag undersöker honom, vilket är svårt eftersom det gör ont när han rör på sig, har han fruktansvärt ont när man trycker över musklerna i ryggen och han berättar att det är exakt samma smärta som han nu söker för. På EKG:t ser hjärtat ansträngt ut.

 

Mannen har verkligen en förklaring till sina smärtor i form av låsningar i ryggen. Men på EKG:t ser man också tecken till möjlig hjärtinfarkt, om än inte särskilt stor - så han borde ha blodförtunnande. Men samtidigt har han kräkts blod för bara en vecka sedan och ingen doktor vill ge blodförtunnande till någon med magsår eller åderbråck i matstrupen!

 

I hans journal kan jag dessutom läsa att han har MRSA, resistenta sjukhusbakterier, som han vägrat att låta testa sig för. Han har också ett långvarig alkoholmissbruk, måhända orsaken till hans blodiga kräkningar? Tänk om han bara fejar smärtan för att få morfin? Jag bestämmer att han får lite blodförtunnande utöver det han fått i ambulansen men inte allt som jag har att ge och som jag alltid ger om jag är säker på att det är en hjärtinfarkt.

 

När min överläkare får se EKG:t undrar hon varför jag inte givit mer blodförtunnande. Blodiga kräkningar för en vecka sedan anser hon inte är någon ursäkt. Efter att hon själv pratat med patienten är hon inte lite säker på sin sak men bestämmer ändå att han ska få resten av behandlingen också. Hon erkänner att det är ett svårt fall.

 

I efterhand visar det sig att patienten verkligen hade en svår hjärtinfarkt. Han hade däremot inte MRSA eller alkoholproblem, i kaoset på akuten hade jag läst om fel patient...

 

Jag är inte säker på att jag handlat annorlunda om jag inte fått för mig att han var alkoholist och MRSA-smittad. Men det är skrämmande att det kan ha påverkat mig att inte ge lika bra behandling - långt ifrån rationell och professionell. Jag skäms faktiskt ordentligt över den där likgiltiga känslan i maggropen. Alla ska ju ha rätt till samma vård, oavsett vad de har gjort i livet. Att jag lät mig påverkas av något på det sättet är riktigt dåligt.

 

Den närmsta tiden kommer alla att få grundliga fördomsfri undersökningar, till och med våra gamla nerknarkade stamkunder.


Landa

Börjar landa lite. Satt bara över någon timme andra dagen och inte fullt så bultande huvudvärk. Springer inte vilse mer än några gånger om dagen. Har inte gjort några stora tabbar i mina EKG-tolkningar.

Men jag orkar inte så värst mycket när jag kommer hem på kvällen. De där artiklarna som man förväntar sig att jag ska läsa nattetid ligger i en slarvig hög på nattduksbordet och tjänar mest som onödig gonattsaga. För sover gör jag i alla fall, gott.

Det här blir bra. Jag ska bli bra. Men oj vad energi det tar!

Mitt hjärta blöder

Under semestertiderna fick jag ett brev adresserat till en kollega. Handstilen på kuvertet var spretigt snirklig och avslöjade skribenten såsom en kvinna född på 20-talet.

Bäste doktor!

Ursäkta att jag stör, hoppas semestern varit trevlig. Själv har jag tyvärr fått veta att jag har cancer som har spridit sig till hela kroppen. Men det går bra, jag tar det med jämnmod och har valt att inte ta någon behandling. Anledningen att jag skriver är att jag skulle vilja be om recept på morfin, jag har så fruktansvärt ont och alvedon räcker inte längre.

Tack på förhand och med önskan om en trevlig höst.

/Din Patient

Jag satt oföretagsam en lång stund. Vilket sätt att uttrycka sig på! Så gammeldags hövligt, omodernt både med sin ursäktande och samtidigt rättframma ton. Jag kände mig även skamsen: inte ska man behöva be om morfin när man är döende! Vem har fått patienten att känna att hon måste be på det sättet? Förhoppningsvis ingen, förhoppningsvis är det bara hennes eget sätt att uttrycka sig. Eller en gammal bortdöende världs sätt att se på relationen mellan läkare och patient.

Inte en dag...

...utan något möte.

Måndag: läkarkonferens i Huvudstaden

Tisdag: videokonferens med länet

Onsdag: utbildningskonferens

Torsdag: planeringsmöte

Fredag: APT

När ska man lära sig nåt på riktigt? Mellan mötena och signeringskorgen?

Jag har alltid skytt administration och sjukhuspolitik som pesten. Men så började jag se felaktigheter i systemet och en önskan att förändra samt kollegornas förtroende fick mig att börja engagera mig.

Det tog inte lång tid att bli fast i adminträsket, med allt mindre tid för att kunna koncentrera mig på medicinen och mina patienter. Mindre tid för det som faktiskt känns belönande mot slutet av dagen.

Tidigare inlägg
RSS 2.0