Farväl och på återseende

I början av mitt bloggande skrev jag i min profil att  "Jag tänker skriva om mina stapplande steg ut i drömyrket och de tankar och känslor det väcker... Förutom tips, råd och erfarenheter som jag inhämtar den hårda vägen skulle jag vilja våga tänka och behandla de känslor som jag tror att alla i min situation har."

 

När jag tittar tillbaka känns det som att jag till stor del lyckats. Jag har skrivit om jobbet, sköterskorna, relationerna, besluten, känslorna (både positiva och negativa), bakjouren och kollegorna. Jag har skrivit om hur det var att helt plötsligt gå från att vara kandidat till att bli läkare. Förhoppningsvis kan den vara till hjälp för nån som står inför samma situation som jag. Om inte annat kan det bli en påminnelse om att han eller hon inte är ensam och många har gjort samma sak tidigare.

 

Jag har nu officiellt avslutat mitt vick även på ortopeden och ser nu fram emot några veckors sommarlov innan studierna drar igång igen till hösten. Det här blir mitt sista inlägg på ett tag. Jag känner inte för och hade aldrig tänkt att skriva om mina studier. Vill du läsa om andra läkarstudenter kan jag rekommendera Anski eller Kandidaten som jag läser själv med stor behållning.

 

När det blir dags för AT kanske jag återkommer. Men tills dess: ha det bra, lycka till och kom ihåg att den kortaste vägen mellan två människor är ett leende!


Dinner is served

Solen sken varmt och luften var ljummen, altandörren fick stå öppen så att man hörde fågelkvittret från buskarna utanför. Den friska sommarvinden luktade gräs, ängsblommor och nysågat trä och blandades med de aptitretande dofterna från köket och stilla jazz från stereon. Mina kolleger var ännu trevligare än i vanliga fall och väldigt avslappnade utan sitt starkaste läkarattribut - rocken.

Vi slog oss ner och avnjöt en räktoast följt av biff med klyftpotatis och sen många koppar kaffe och mörk choklad under det att vi pratade om sånt som folk pratar om när de bara önskar ha en trevlig kväll tillsammans. Svenska spritmonopolet, självupplevda anekdoter och självklart det egna yrket. Tidigare har jag nog tänkt att det mest är vi som är unga och gröna och malliga som älskar att prata om vårt jobb men det visade sig att de som är gamla och erfarna och malliga gillar det lika mycket - om inte mer! Det blev många ortopedhistorier innan vi tvingades inse att ingen av oss skulle prestera nåt lysande under morgondagen om vi inte drog oss var och en till sitt.

På hemvägen mötte jag en underläkarekollega. "Hej, var har du varit?" sa han nyfiket. "Åh, på middag hos några kompisar bara. Vi hade väldigt trevligt." log jag pillimariskt och strosade hemåt på lätta fjät.

Middag för tre

Min anställning här börjar lida mot sitt slut. Det är synd för jag kommer riktigt bra överrens med de två överläkare som jag jobbar mest tillsammans med. Idag bjöd en av dem till och med hem mig och den andre på middag! Vi stog och drog åt en skruv på operation när han, med helt neutral min (vilket inte var så svårt eftersom han hade munskydd) frågade om jag hade lust att komma förbi på kvällen och äta lite gott i alla anspråkslöshet. Det lät ju jättetrevligt och jag kunde inte se något fel i att man umgås kollegor emellan även om man inte är på samma pinnhål i karriären.

Jag vet inte riktigt vad har har att vänta mig eller om det kan finnas något negativt med det hela. Middag med två män som båda är i min pappas ålder(!). Men jag kommer ju bra överrens med dem på jobbet och det är ju inga skummisar direkt.

Hursomhelst kommer det säkert att bli intressant, men mest tror jag att det kommer att bli riktigt trevligt. Återstår att se.

Fortsättning följer...

Knäpunktion och andra trivialiteter

Idag hade jag mottagning igen. Hör på den va, "jag hade mottagning"! Inte för att jag vill verka mallig, men det känns riktigt bra. Och det gick riktigt bra!

 

Behövde punktera knäet på en patient. Det innebär att man sticker in en nål i ledkapseln och tappar ut överflödig vätska. Jag har gjort det en gång tidigare under handledning på ortopedkursen - för mer än ett år sen. Idag hade dock ingen tid att hjälpa mig så en läkare gav mig snabbt lite anvisningar och så var det bara att tuta och köra. Jag var inte ett dugg nervös och efter att sköterskan dukat upp klämde jag lite, satte självsäkert den enorma nålen på plats och gick in i leden. Hur lätt som helst, som om jag aldrig gjort annat. Tappade ut en deciliter vackert klargul vätska.

 

Snacka om att självförtroendet är på topp!


Variation

Min överläkare är rolig. "Jag har satt upp lite mottagningspatienter på dig i eftermiddag." kläckte han ur sig häromdan och log lite finurligt. Mottagning minsann. För några månader sedan hade jag satt hjärtat i halsgropen i ren förskräckelse men som den luttrade underläkare jag är log jag bara tillbaks och sa käckt "Kul med lite variation, jag ska göra mitt bästa!"

När morgonronden var över smög jag in på mitt kontor och kollade igenom vilka patienter det rörde sig om. Mest återbesök, inga remisser och gott om tid.

Det hela gick bra. En annan överläkare granskade sina bilder i samma rum som mig så jag kunde passa på att fråga honom när det var något jag undrade över - vilket var en del...

Efteråt konstaterade jag nöjt att min profetia från förmiddagen varit självuppfyllande - det hade faktiskt varit kul med variation.

Sjukhuska för Dummies :)

Har fått lite frågor från folk som inte lever på sjukhus som en annan gör och därför inte tillägnat sig den för oss vanliga människor självklara vokabulären.

Har därför sammanställt en liten ordlista:

Bakjour: Oftast samma som konsult (se nedan), på akuten pratar man alltid om bakjouren, på en vårdavdelning om konsulten. Bakjouren kan man ringa, konsulten ska man alltid skriva till och helst ringa också och påpeka att man skrivit till honom. Beror lite på hur bråttom man har och hur sjuk patienten är.

Carbocain: Bedövningsmedel som man sprutar där man vill att det inte ska göra ont, alla har fått nåt liknande hos tandläkaren. Lidokain och Xylocain spelar i samma liga.

Ethilon: En typ av tråd som man syr i folk med. Icke resorberbar dvs man måste ta bort stygnen eftersom de inte tas upp av kroppen utan blir kvar till döddagar.

Fyr-nollans: En storlek på tråd. Skrivs egentligen 4-0. 5-0 är tunnare, 3-0 är tjockare och så vidare.

IVA: Förkortning för IntensivVårdsAvdelning. Intensiv Avdelning där man Vårdar mycket sjuka patienter som ofta behöver fina dyra maskiner, manicker, monitorer och mängder av pumpar och sladdar för att överleva.

Konsult: En specialist inom ett ämne, tex kirurgi som man på förekommen anledning kan ringa och fråga om hans område. Förväntas även rycka in och hjälpa till om den mindre erfarne läkaren, tex en underläkare eller nån som är specialist inom ett annat område och har glömt all sin kirurgi, inte klarar något själv. Uttrycket "Att skriva en konsult" innebär att man skriver ett kort brev som följer vissa regler och som man sen skickar till konsulten som läser det och sedan svarar - även han skriftligen. Oftast kommer han och tittar på patienten innan han svarar.

Skänkelblock: Ett fel i hjärtats elektriska ledningssystem, en kabel som gått av. Syns om man tar ett EKG - ElektroKardioGram. (Du vet den där linjen som hoppar och piper när någon lever och som blir rak och slutar pipa när någon dör i sjukhus-serierna.)

Sutur: Kirurgtråd. Används även om kirurgstygn.

En mardröm till bakjour V - eller Att undvika sin bakjour

Sista dan, fredag. Idag skulle han inte får förstöra mitt liv, så jag bestämde mig tidigt för att inte ringa honom.

Smart, väldigt moget. Jag vet. Men det är inte alltid så himla lätt.

Som tur är kom det mest enkla patienter som jag kunde klara själv eller med hjälp av någon tillgänglig kollega.

En gång kom det in en patient, en bilolycka, då jag enligt reglerna var tvungen att ringa och informera bakjouren. Ringa, men inte konsultera... "Hej, underläkaren här. Tänkte bara säga att vi får in en bilolycka, Prio 2, om tio minuter, jag ringer om jag behöver hjälp." <klick>

Bakjouren verkade vara överrens med mig för en stund senare ringde han för en gångs skull till mig. "Hej, jag går och klipper mig, ring inte!" <klick>

Det var det sista jag hörde av honom för nästa vecka blir det avdelningen för mig igen. *pust*

En mardröm till bakjour IV - eller "Alla ska dö II"

Jag inser att min bakjoursföljetång börjar bli aningen tjatig. Anledningen till att jag fortsätter dra den är att den upprör mig väldigt mycket. Jag har faktiskt haft en jättejobbig vecka. Stackars, stackars mig. Men framför allt stackars patienter.

Gårdagens patient, damen som min bakjour inte ville lägga in med motiveringen att alla ska dö nån gång, ligger inne nu.

På bakjourens order skickade jag hem henne och förklarade för anhöriga att det inte fanns något akut att utreda. Hon fick ett återbesök i nästa vecka. Morgonen därpå kom labbsvaren som resulterade i att hon togs tillbaka med buller och bång.

Varför lyssnade jag inte på min magkänsla, varför? Varför sa jag inte till bakjouren att "Nej du, gubbe lilla, jag tror du har helt fel. Jag får känslan av att vår lilla tant faktiskt inte bara har tacklat av på grund av ålder även om jag inte kan säga exakt vad jag misstänker. Nu lägger jag in henne och om jag inte får det så ringer jag din chef (som jag inte har nån aning om vem det är)! Så de så!"

Ja, varför säger man inte så när man bara vill slänga på luren och börja gråta?

En mardröm till bakjour III - eller "Alla ska dö"

Jag tror min bakjour hatar mig. På riktigt. Mina kollegor säger att han hatar alla men det är en klen tröst när gråten stockar sig i halsen efter varje samtal.

Han inleder alla samtal med ett "Ja?" sen säger han inget under det att jag rabblar upp patientens historia, nuvarande symtom och vad jag misstänker. Ingen respons, inga följdfrågor, bara tunga suckar i andra änden av linjen. Sen frågar han vad jag vill göra och suckar igen. Har jag rätt blir han arg för att jag ringt och frågat, har jag fel blir han arg för att jag har fel.

Idag konsulterade jag honom om en gammal dam som varit ganska frisk fram tills för en månad sedan. Jag ville lägga in på kirurgen och utreda. Ingen egentlig cancermisstanke, fick bara känslan av att det gått lite väl fort för att kunna skyllas på ålder och skröplighet. "Tycker jag inte, hon är så gammal så hon ändå ska dö snart. Du kan inte utreda alla gamlingar, då hade sjukvården stått still." löd bakjourens dom. Jag gjorde några lama försök att prata emot men han trodde inte att min känsla av att det inte stämde var nåt att ha.

Visst finns det tillfällen när vi inte ska göra allt för att hålla någon vid liv, men då ska vi faktiskt ta reda på vad det är först. Man kan faktiskt ha åtgärdbara åkommor även när man är gammal! "Alla ska ändå dö nån gång." Vilket idiotsvar.

Kanske tur att han får stöta sina vassa kanter mot mig och inte mot patienterna.

En mardröm till bakjour II - eller Nu kan det inte bli värre

Gah, jag är dömd till att brottas med jobbiga bakjourer den här veckan. Idag var det inte samma som sist, men jag var ändå lite nervös när jag ringde. Och det hade jag all anledning till.

"Hej, Underläkaren på akuten här. Jag har en trafikolycka här med en ful sårskada i ansiktet, jag vill gärna att du tittar på den för det kommer inte att bli bra om jag syr ihop det själv."
"Jag har inte tid, hitta nån annan" <klick>

Okay... Sökte några kollegor, ingen som var både nåbar och hade tid. Kollade på såret igen men det bara sprutade så fort jag lyfte av bandaget. La på ett tryckförband och tog en annan patient, passade på att be bakjouren komma och kolla på min sårskada när jag ringde om den andra patienten. Han lovade att komma - inom några timmar.

När jag äntligen fick tid att ta lite lunch framåt tvåtiden pep sökaren. Bakjouren på tråden "Det var inte så farligt, du får sy själv" var domen. "Men det kommer att göra ont och det blir inte snyggt" protesterade jag. "Äsch, han bryr sig säkert inte och man får väl räkna med att det gör ont."

Visst, väl tillbaka från lunchen fick jag en syrra och en prao-elev att spendera en timme med mig, tre meter fyr-nollans ethilon-sutur och mänger av carbocain. "Det här kommer att göra ont" sa jag sanningsenligt. Jag sprutade och sydde och patienten bet uthålligt ihop. Två dussin stygn och mängder med steristrip senare och Frankenstein II var född.

Det blev inte så pjåkigt, alla bitar passade faktiskt ihop. Men på stora fina universitetssjukhuset hade ju plastikkirurgerna fått göra jobbet, det känns inte helt rätt. (Även om det faktiskt var ganska kul till slut.) Hoppas jag får ny bakjour i morgon.

En mardröm till bakjour

Akutarbete, en hel vecka! Jag brukar gilla det. Men nu börjar jag undra. Smolket i bägaren heter bakjouren.

Behövde konsultera bakjouren. Slog numret och hörde någon grymta i andra änden. Följande samtal utspelade sig:

Underläkaren: "Hej, är det bakjouren"
Grymtaren: "Har du ringt efter bakjouren?"
Underläkaren: "Eh, ja, det tror jag"
Grymtaren: "Så varför frågar du då om det är bakjouren, har du inget att göra eller?"
Underläkaren: "Ja, jo, jag tänkte... Ursäkta, jag har en patient här, en kvinna född -35..."

Efteråt kände jag mig helt gråtfärdig. Han hade väl inte behövt vara så ovänlig? Om problemet verkligen var att jag tog fem sekunder av hans dyrbara tid för att fråga om jag kommit rätt hade han kunnat upplysa mig om det under en kortare tidsrymd. Eller så hade han kanske bara behovet att hacka på en underläkare, det finns visst såna har jag hört. Har bara inte stött på dem förut.

Svar till Anski - Ja, ett medicinskt problem!

Fick en kommentar under förra inlägget där Anski skrev att det var spännande när psyk-patienten visade sig ha ett skänkelblock. Det fick mig att skratta till högt eftersom jag så väl kände igen mig i dagens patient:

Man, runt 50 år med diverse internmedicinska åkommor som helt plötsligt visade sig ha fått förhöjda leverenzymer. Åh vad spännande! Genast gick tankarna i alla möjliga riktningar. Det kan ju vara högersidigt hjärtsvikt, eller någon medicin vi satt honom på, hans fetma och självklart en sjukdom i levern. Dold alkoholism kanske, han verkar vara ganska märkt av livet. Jag gjorde upp en plan, lite prover, kanske ett ultraljud och nämnde mitt "fynd" på nästa rond. Innan jag hunnit till "hjärtsvikt" avbröt överläkaren min utläggning med "Skriv en medicinkonsult." Det var allt!

Har du sett en fisk på torra land som kippar efter luft - sån måste jag sett ut!

Jag ska nog inte bli ortoped

Jag blir allt mer säker att det är medicin och inte de opererande specialiteterna som är min grej. Det är inte det att jag inte gillar att sy och skära utan det att jag saknar kontakten med patienterna.

Häromdan hade jag en ortopedpatient som skulle gå hem. Min vana trogen satte jag mig på sängkanten och frågade om det var nåt hon undrade över eller om hon hade några frågor. De flesta patienter (läs medicinpatienter) kommer med massa frågor och farhågor. Men min ortopedpatient sa bara "Nej" Benet var fixat. Bilen lagad. Vad undra?

Hon gick hem, jag kände mig tom. Som om jag missat det som var viktigt för henne. Bubblet i magen när man nått fram till någon uteblev.

Jag ska nog inte bli ortoped.

Sökare

En sökare är en omodern mojäng, det är underligt att den hänger kvar inom sjukvården och inte har ersatts helt av mobiltelefoner. Bara konceptet: A vill ha tag på B så A slår B:s sökarnummer. B:s sökare piper. B går till en snabbtelefon och slår numret på displayen. A och B kan prata, men inga hemligheter för snabbtelefonen har högtalare så att hela matsalen hör. Så B måste spana runt efter en fast telefon och ge detta nummer till A. Sen kan båda avluta konversationen via snabbtelefonen och så får A ringa upp det nummer B lämnat ut. Sen kan de prata - om A fortfarande minns varför hon sökte B från början. 

Jag tror att sökren lever vidare bara för att den utstrålar det många läkare vill "Jag är viktig, jag måste vara nåbar - alltid" Mobiltelefoner följer lite samma mönster, men sökare har fördelen att de alltid piper högt, vilket gör att de får sin bärare att verka desto mer märkvärdig. Det ilskna tjutet förstärker känslan av hur bråttom det är. 

Jag erkänner att jag njöt av att ha min första sökare - i ca två dagar. Sen pep den för första gången. Högt! Aldrig hade jag trott att jag skulle bli så rädd - jag skulle ju känna mig viktig! Med andan i halsen och pulsen dunkande i öronen ringde jag numret. Det var sköterskan på avdelningen som undrade om jag kunde skriva ut antibiotika mot hennes urinvägsinfektion...

Nu när jag går på akuten har jag dessutom äran att bära två sökare. Dubbelt så ballt, dubbelt så många pip, dubbelt så hög puls.

Oups!

Åh, jag skäms. Om jag varit den som svor hade de kommit en lång hardang ur munnen på mig nu.

Sååå dumt.

Kom in en unge på akuten idag, mamma och pappa med. Ungen hade trillat och gjort illa sig. Jag undersökte, hon var bara lite öm över handleden, ett skrubbsår på knät. Nerver intakta, alla muskler funkade, inget fel på känseln. Inget som fick mig att tro att något skulle vara brutet vilket jag förklarade för föräldrarna. Som de föräldrar de är insisterade de dock på att vi skulle röntga, och de var påstridiga!

"Vi röntgar" sa jag till syrrorna "mest för föräldrarnas skull" Tror ni inte att tjejen hade en fraktur. Snacka om att jag kände mig dum.''

Som tur är så är inte patientsamtal min svaga sida så de gick därifrån nöjda, glada och väl ompysslade. Verkade ha glömt att jag alldeles nyss sagt att inget var brutet. Nej, där fick självförtroendet sig allt en liten törn. Fast det är ju bra att bli påmind om att man inte är ofelbar. Som om det skulle behövas...

Första dan (har jag varit med om det här förut?)

"Hej, jag är den nya underläkaren!"

Jag var väntad, skönt. Genomgång med sekreteraren, massa platser och folk att se och ett stökigt kontor som jag delar med några andra underläkare som inte heller ska stanna länge nog för att orka byta ut landstingets 20 år gamla gardiner mot något mer inspirerande än IKEA á la 80-tal... Sarkasm är inte bra. Jag har faktiskt haft en bra dag. Min avdelning har varit utan underläkare ett tag så jag blev varmt välkomnad. Sköterskorna fullkomligt sken av lycka att äntligen ha någon att ställa alla frågor till och inte behöva söka högsta hönset för att få ändra diuretika-dosen. Så det känns bra. Att det verkar bli mycket att göra är bara positivt.

Tog god tid på mig hos läkarsekreteraren och såg till att kolla med henne att första diktatet flutit på bra. Hon kommer att vara till stor hjälp.

Hälsade glatt på alla kollegor jag snubblade över.

Första dan får godkänt.

Fast de har inte fått upp min namnskylt än.

Nu ska jag bli ortoped

Yeah, som fullfjädrad empatisk och intellektuell medicinare är det nu dags att ge sig i kast med kårens neandertalare. Hehe. Fördomar är så underbart befriande.

Ortopeder är väl inte kända för att vara de mest intellektuella. Lite kårens snickare, tänker jag mig. Jag menar, såga, spika, borra och skruva kräver väl primärt muskler, inte hjärnceller? Eller är det bara jag som har fördommar? Återstår att se!

Så häng med: ortopeden - here I come!

RSS 2.0