Grönt slem

Jag är inte nöjd, inte alls faktiskt. Senaste randningen är inte vad jag väntat mig. Först visste man inte att jag skulle komma. Sen blev jag placerad på en avdelning där jag inte lär mig mycket om det jag ska lära mig. Ingen mottagning inplanerad. Jag tog ett snack med chefen tillika schemalägaren och bad vänligt med bestämt om en handledare att diskutera min randning med och egen mottagning. Ingen handledare fick jag. Nästa schemaperiod var några ynkliga mottagningstillfällen och när jag bad sköterskorna boka patienter var det inte möjligt eftersom det inte fanns tillräckligt många rum! Så dumt. Till på köpet fanns det en annan randande ST-läkare som gled in på ett bananskal och nöp många bra tillfällen till lärande framför näsan på mig.
 
För det är just det där med tillfällen att lära sig som fyller mig med rastlöshet och missnöje. Jag kan jobba på, producera, skotta patienter och all vad vi nu kallar det när ingen hör på. Men jag måste lära mig det jag måste lära mig. För varje randning jag passerar försvinner ett tillfälle att lära mig ett område i lite större detalj. Snart är jag färdig specialist och då förväntas jag verkligen vara med och producera. Visst lär man sig hela livet och man blir aldrig stor nog att inte fråga men det är nu jag verkligen ska ha möjlighet. Det är klinikens skyldighet att ge mig den möjligheten.
 
Så missnöjet växte till en klump i bröstet som till slut fick orimliga proportioner. Efter morgonmötet stötte jag ihop med den glada och snälla överläkaren på kliniken. "Hej Underläkaren, allt väl, är du nöjd med din placering hos oss?" Det var som en knapp, klumpen exploderade och sprutade sitt gröna missnöjda slem över min oanande kollega. "Nej, jag är faktiskt väldigt missnöjd! Ingen visste jag skulle komma trots att jag hört av mig för länge sedan. Inget var planerat. Jag får ingen mottagning, ingen handledning och avelningen är irrelevant. Min tid rinner bort och jag är väldigt frustrerad." Stackars min snälla överläkare. Det var ju inte hans fel. Det var faktiskt ingen enskild individs fel, alla hade varit vänliga men tyvärr oplanerade eller oförmögna att ge mig det jag ska ha. Men han stog där med mitt gröna missnöjda klet på sin kortärmade rock.
 
All heder åt den glade överläkaren. Efter det hände det lite. Mottagning trollades fram och han tog själv på sig handledarrollen. Placeringen som helhet blir nu nästan godkänd. Men det hänger, som så ofta, på att man kommer åt rätt individ och inte för att systemet vi jobbar i är så fantastiskt väloljat. Och att den som är snällast är den som i slutändan får göra det mesta jobbet - vilket snart kan vara jag!
 
 

RSS 2.0