Reflektioner kring en resa del II

Om magen gnags av oro för att inte utvecklas så bultar i hjärtat rädslan att jag en dag inte ska finna inspiration för jobbet längre.

Den där rädslan, att inspirationen ska tryta, är väl inte obefogad - tänk vad många som jobbar inom vården som bara knorrar och gnäller. Hur hindrar jag mig själv från att komma dit? En av mina bästa vänner, som orkar lyssna på dessa malande tankar, satte nyligen fingret på något viktigt. "Det är ingen risk att du blir gammal och bitter, Underläkaren, så länge du reflekterar som du gör." Det finns mycket insikt i det; den dagen man slutar tänka över sin situation är risken stor att man fastnar i en som man inte trivs i, men så länge man granskar den kommer man också att påverka den och sig själv. Det handlar om ärlighet, helt enkelt.

Och så länge jag gör det är jag på resa och när man ständigt ser nya saker blir det sällan trist, inte minst om man hela tiden njuter av utsikten. Ingen mossa på en sten i rullning och så vidare.

Sträva och reflektera, kan det månne vara Underläkarens ledord?

RSS 2.0