Vid randens slut

Randningen är slut för den här gången. På det stora hela har handledningen varit både bra och intensiv och jag har nått mina mål. Tar med mig nya perspektiv och kunskaper hem som är starkt efterlängtade.

Vilken fantastisk känsla det är att växa inom ett specifikt kunskapsområde som jag fått möjlighet att göra senaste månaderna. Jag brukar orera kring subspecialister men nog förstår jag tjusningen att så till fullo snöa in på ett område att man verkligen känner att man behärskar det.

Sammanfattningsvis: nöjd, glad och enormt trött! För miljöombyte i all ära så är jag inte gjord för att leva i en resväska. Nu ska jag hem, ställa tandborsten på rätt ställe, krama dem jag älskar och ta några djupa andetag fulla med energi.

Inlägg nr 200!

Jag brukar alltid lägga märke till varje gång sidtalet går jämt upp i hundra när jag läser en bok. 100, 200, 300 och så vidare. Häromdagen lade jag märke till att bloggen väntar på sitt 200 inlägg. Så vad ska det handla om?
Vad har allt annat handlat om?

En nyfunnen vän och tillika kollega, som gjort sig omaket att läsa genom hela min blogg(!), var eld och lågor. "Du skriver allt jag tänker men inte pratar om" löd domen. Om så är fallet är det fantastiskt. "Och så skryter du endel!" Guilty as charged. Nog filar jag till en hel del också. Men, det bjuder jag på.

Så vad tänker jag på? Vad tänker en nybakad doktor? Eller ny och ny, fyra år har jag jobbat, ganska mycket har förändrats. Jag satte mig själv att läsa igenom bloggen men var tvungen att stanna upp efter några inlägg. Vem var den där tjejen som skrev de där entusiastiska inläggen i början? Inte är det då den jag är idag inte! Jag är inte så där nervös så att världen darrar när jag går till jobbet, fast inte heller lika rosigt själaglad när jag somnar på kvällen.

Det är inte konstigt, det är som med alla förälskelser - när fjärilarna landat har man förhoppningsvis byggt något vackert och varaktigt. Det är en ny tanke, att jag måste fundera på hur jag ska relatera till jobbet på lång sikt på ett sätt som gör relatonen sund och stark i ställlet för tärande och bräcklig. Så jag inte vaknar upp en dag och med förfäran inser att jag inte bara känner för att ligga kvar i sängen utan dessutom känner olust vid tanken på att gå till jobbet, något som allt för många gör varje dag.

Följ min blogg så får vi se vart den tanken leder.


RSS 2.0