Hjärtsmärta

Gott om tid på avdelningen, går förbi den förvirrade demente mannen på sal 31 eftersom han har haft ont i magen enligt sköterskan. "Hej hej, hur mås det?" säger jag glatt och lägger en hand på den magre mannens axel. Ett par klara blå ögon tittar tillbaks på mig och fylls med tårar. "Inte bra, inte bra" suckar han, skakar uppgivet på huvudet och brister ut i gråt. Hjärtskärande innerlig hulkande gråt. Hans beniga hand kramar stenhårt om min som vill han aldrig släppa. Det var inte det här jag hade tänkt, inte det jag hade avsatt tid till. Men vad gör man. "Inte är det väl så illa?" säger jag och får förnyade hulkningar till svar. En långsam monolog om livets meningslöshet tar sin början.

Jag sjunker ner på stolen bredvid hans säng, kramar handen tillbaks. Lyssnar, säger inte så mycket, mina svar får ändå bara tårflödet att tillta. Den stora klockan på väggen tickar tyst, påminner mig om att tiden flyter. Skit i klockan, tänker jag. Vad är jag för doktor om jag lämnar en patient som gråter. Må vara att han är dement och att sorgen kanske bara är en del i sjukdomen. Må vara att min hand om hans kanske inte gör någon skillnad i längden. Må vara att tiden hade kunnat ägnats åt något mer meningsfullt. Må vara att han snart glömmer vårt möte. Men vara må att aldrig förlora den medmänskligheten som gör att jag inte överger en gråtande medmänniska.

En bra stund senare lämnar jag den gamle demente mannen. Han hade inte ont i magen, han hade ont i hjärtat.

Kommentarer
Postat av: Emilie

Du låter som en människa som verkligen valt rätt yrke! :)

2012-04-22 @ 09:52:22
Postat av: katarina

Jag vill bara säga tack till dig som skrev det här...jag är snart sjuksköterska och glädjer mig varje dag åt att det finns läkare som du du.

2012-05-15 @ 09:00:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0