Reflektioner kring en resa del I

Det är en tid när allt händer och samtidigt ingenting; jag har kommit en bit in i ST:n, börjat mina randningar och ett liv i en resväska. Ständigt på språng, men språnget börjar bli bekant. I magen gnager känslan av att inte utvecklas tillräckligt mycket.

Den där djupa viljan att utvecklas växte sig stark på gymnasiet. Min bästa kompis hade svårt för matte, hon pluggade flera timmar varje dag och fick höga och välförtjänta betyg. Själv har jag alltid haft lätt för matte och har inte behövt lösa många uppgifter innan jag tagit till mig en ny metod. Jag gled genom lektionerna, bläddrade igenom matteboken dagen innan provet och fick högsta betyg. Fast det var inget jag var stolt över, nej jag beundrade min bästa kompis och tänker att hennes betyg var mycket mer välförtjänta än mina. Jag beundrar en person som anstränger sig och lyckas mot alla odds, inte den som råkar lyckas med något utan att lyfta ett finger. Denna insikt har fött en otålig strävan att göra något mer av det jag har, bli bättre, utvecklas, lära mig nytt och förstå nya saker om mig själv och min omgivning.

Så jag borde läsa mer, ta fler patienter och engagera mig mer i utvecklingsarbeten. Jag är ju halvvägs till specialist, nog borde jag kunna mer än jag gör! Men när ska jag hinna det, jag håller ju full fart från morgon till kväll? Och en sak jag behöver träna på är ju att inte ta på mig mer saker utan lära mig säga nej och gå hem kvart i fem när arbetsdagen är slut. Eller?

"Tänk tänk", som Nalle Puh brukar säga mens han bankar tassarna mot sitt stora huvud. Allt min lilla björnhjärna kan få fram är att jag nog inte ska ta på mig mer utan snarare rätt saker och självklart arbeta på att bli mer effektiv. Samtidigt som bästisen och matteboken sitter på vars en axel, dinglar med benen och påminner mig om att jag allt har större potential än såhär.

Hjärtsmärta

Gott om tid på avdelningen, går förbi den förvirrade demente mannen på sal 31 eftersom han har haft ont i magen enligt sköterskan. "Hej hej, hur mås det?" säger jag glatt och lägger en hand på den magre mannens axel. Ett par klara blå ögon tittar tillbaks på mig och fylls med tårar. "Inte bra, inte bra" suckar han, skakar uppgivet på huvudet och brister ut i gråt. Hjärtskärande innerlig hulkande gråt. Hans beniga hand kramar stenhårt om min som vill han aldrig släppa. Det var inte det här jag hade tänkt, inte det jag hade avsatt tid till. Men vad gör man. "Inte är det väl så illa?" säger jag och får förnyade hulkningar till svar. En långsam monolog om livets meningslöshet tar sin början.

Jag sjunker ner på stolen bredvid hans säng, kramar handen tillbaks. Lyssnar, säger inte så mycket, mina svar får ändå bara tårflödet att tillta. Den stora klockan på väggen tickar tyst, påminner mig om att tiden flyter. Skit i klockan, tänker jag. Vad är jag för doktor om jag lämnar en patient som gråter. Må vara att han är dement och att sorgen kanske bara är en del i sjukdomen. Må vara att min hand om hans kanske inte gör någon skillnad i längden. Må vara att tiden hade kunnat ägnats åt något mer meningsfullt. Må vara att han snart glömmer vårt möte. Men vara må att aldrig förlora den medmänskligheten som gör att jag inte överger en gråtande medmänniska.

En bra stund senare lämnar jag den gamle demente mannen. Han hade inte ont i magen, han hade ont i hjärtat.

RSS 2.0