Randning

Nu börjar det bli dags att röra sig utanför trygga småsjukhuset för att lära sig lite mer specialiserad vård, det som kallas randning.

Huvudet har varit allt för fullt för att orka vare sig se fram emot eller ora sig. Allt som ska slutföras innan man flyttar på sig - signeringar, möten, uppdrag, åtaganden, kontakter osv - tar sin tid.

Såhär helgen innan landar jag på ett fik med min älskling. "Du börjar bli nervös" konstaterar han. "Jag har inte ens tänkt på det" säger jag helt ärligt och vandrar i tanken. Först tänkter jag, tyvärr, att det ska bli lite skönt att komma bort från den uppgivna stämningen på mitt kära hemsjukhus. Dåliga politiska beslut som genomförts mer än klumpigt har, vilket jag tidigare nämnt, lagt sordin på stämningen. Lite dåligt samvete får jag för att jag överger alla som kämpar på därhemma, fast det gör jag ju egentligen inte. Sen tänker jag att det ska bli kul att lära nytt, bli bättre och utvecklas och att det är lite pirrigt; nytt folk, nya rutiner, nya lokaler, nya datasystem och kort och inloggningar.

Fast samma patienter - oräknerligt många men ändå olika, som alla har ett eget livsöde som sätter sin prägel på deras möten med doktorn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0