Hemma bäst

Äntligen hemma!

En veckas kurs till ända. En kurs som var lärorik och kul och så, på flera sätt. Kunskap, nya kontakter, variation mot vardagen - desvärre även på fritiden. Hotellnätter i en för hård säng med för tjocka kuddar, och absolut ingen älskling. Hem till avundsjuka kollegor som undrar när jag tänker vara hemma och göra lite nytta. "Men jag längtade hem hela tiden" försvarar jag mig. Vilket inte är riktigt sant. Men mer än jag trodde om mig själv. Hemma bäst.

Tiden är dyrbar

Vi gick rond, jag och den nya AT-läkaren. Stannade till hos den gamla dementa kvinnan född 1917, en patient som de flesta suckar åt när de ser hennes födelsedata på patientliggaren. 94 år gammal har sjukvården sällan några mirakelkurer att erbjuda, oavsett hur mycket man undersöker, varför de flesta skyndar på stegen förbi de gamlas sängar. Varför slösa tid?

Hon låg där i sängen, mager som en liten fågeunge, i väntan på att få flytta vidare till något av kommunens boenden och sov med öpen mun när vi anlände. Mina tankar om kommunens slöhet i att vaska fram platser på sina boenden avbrösts av AT-läkarens andaktsfulla röst: "Tänk vad hon måste ha varit med om som levt så länge" sa hon och kramade den gamla magra handen med sina gulnande naglar varpå tanten slog upp sina gråa grumliga ögon och gav oss ett tandlöst leende. "Det var en kall hand" sa 94-åringen med spröd stämma och tillade: "men du har säkert ett varmt hjärta" innan hon somnade om.

Vi trippade ut med varma i hjärtan, jag och AT-läkaren. Oslösad tid.

RSS 2.0