Måndagar

Till jobbet på måndag. Det brukar vara dags såhär dags. Jag brukar vara less på att ha ledigt, längta tillbaks till kollegorna och patienterna. Dra igång projekt för att få tiden att gå och rättfärdiga min ledighet.

Det är inte riktigt som det brukar. Det var väl bara en fråga om tid. Det var för bra för att vara sant. Egentligen är det fortfarande så, att det är väldigt bra. Bra kollegor, lagom storlek på sjukhuset, överlag bra stämning. Men som jag skrev om förut har neddragningar och hotande omorganisationer lagt sig som ett kvavt dammlager över stället. Så pass att jag inte ser fram emot att komma tillbaks riktigt så mycket som jag brukar.

Så lite pep-talk: Vi växer i morgångar, jag älskar att växa. Älskar att med bävan i magen göra något jag egentligen inte är bra på bara för att se mig själv klara mer än jag trodde. Så nog skall jag tillbaks, stark och glad. Lyfta stämningen lite, kämpa för positiva förändringar i stället för att gräva ner mig i nederlag. Ta rätt chefer i kragen, trots att jag hatar konflikter.

Och så, årets outtalade nyårslöfte: lära mig släppa jobbet när jag kommer hem! Hur nu det skall gå till. Det enda sätt jag känner till som kan få mig att sluta tänka patientrelationer och ogjort jobb är helhjärtade engagemang i något helt annat, något som engagerar både kropp och knopp. En danskurs kanske? Ett nytt instrument? Jag filar på det. Fila fila.

En livscoach hade inte skadat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0