Äntligen helg!

Önskar jag kunde säga att det blev bra när jag väl kom tillbaks. Det har varit en trist vecka. Brukar normalt sett inte ha nåt problem med mängder av jobb som samlats på hög. Men när stämningen dessutom är så tryckt blev det inget kul. "Änligen fredag", inte ofta jag säger så.

Måndagar

Till jobbet på måndag. Det brukar vara dags såhär dags. Jag brukar vara less på att ha ledigt, längta tillbaks till kollegorna och patienterna. Dra igång projekt för att få tiden att gå och rättfärdiga min ledighet.

Det är inte riktigt som det brukar. Det var väl bara en fråga om tid. Det var för bra för att vara sant. Egentligen är det fortfarande så, att det är väldigt bra. Bra kollegor, lagom storlek på sjukhuset, överlag bra stämning. Men som jag skrev om förut har neddragningar och hotande omorganisationer lagt sig som ett kvavt dammlager över stället. Så pass att jag inte ser fram emot att komma tillbaks riktigt så mycket som jag brukar.

Så lite pep-talk: Vi växer i morgångar, jag älskar att växa. Älskar att med bävan i magen göra något jag egentligen inte är bra på bara för att se mig själv klara mer än jag trodde. Så nog skall jag tillbaks, stark och glad. Lyfta stämningen lite, kämpa för positiva förändringar i stället för att gräva ner mig i nederlag. Ta rätt chefer i kragen, trots att jag hatar konflikter.

Och så, årets outtalade nyårslöfte: lära mig släppa jobbet när jag kommer hem! Hur nu det skall gå till. Det enda sätt jag känner till som kan få mig att sluta tänka patientrelationer och ogjort jobb är helhjärtade engagemang i något helt annat, något som engagerar både kropp och knopp. En danskurs kanske? Ett nytt instrument? Jag filar på det. Fila fila.

En livscoach hade inte skadat.

Julefrid

Ledigt, tid med familj och vänner, långt bort från jobbet både i rum och tanke. Otroligt välbehövligt!

Senaste månaderna har varit dels utvecklande men dels otroligt jobbiga. Jag har börjat lära mig nya saker som ultraljud på hjärtan och gått mycket kurser. Samtidigt är min kära arbetsplats i gungning tack vare omorganisationer, besparingar och dåligt chefsskap. Mycket energi går till samtal om hur de styrande tänkt att sjukvården egentligen ska kunna funka. Ständigt dras slutsatsen att ingen har tänkt längre än deras egen budget sträcker sig. Mycket energi, om än till viss del postitiv sådan såtillvida att den svetsat oss mer samman, har gått åt till att försöka påverka styrande och beslut.

Så det är med några extra gråa hårstrån som jag nu tagit julledigt - i stort behov av den energitankning jag tidigare till stor del fått på jobbet.

Snart tillbaks!

RSS 2.0