Münchhausen by proxy... nästan

Jag har en patient i 20-årsåldern som det senaste året haft en mängd konstiga symtom som inte har fått sin förklaring vid någon undersökning. Det har blivit allt mer uppenbart att hon är deprimerad med så kallad somatisering där man får kroppsliga besvär som smärta och trötthet av sjukdomen.

Alla gånger jag träffat henne har hennes pappa, för övrigt även en kollega till mig på ambulanssidan, suttit vid hennes sida. I början verkade det väldigt fint, fadern var uppenbart orolig för sin dotter och väldigt mån om hennes hälsa. Nästan lite väl mån... Ty när dottern, dvs min patient, berättat klart om sina problem fyllde alltid fadern i en mängd andra problem, både gamla och nya, från en liten tummad anteckningsbok.

Varför är då det ett problem? Jo dels för att allt det som fadern berättade var inaktuellt och dels för att det faktiskt hindrade dottern från att bli frisk. För hon gjorde aldrig annat än gick omkring och tänkte på hur sjuk hon var. Inte konstigt att hon tvingades söka akuten med ångestattacker titt som tätt...

Igår fick jag ytterligare ett remissvar: neurologen slog fast att hon inte hade någon kroppslig sjukdom. Precis som infektionsläkaren, primärvårdsdoktorerna, öronläkarna, hjärtspecialisterna och internmedicinarna hon träffat tidigare. Samma dag ringde fadern mig och berättade hur otroligt illa dottern mådde, hon måste få ett besök omedelbart.

Så idag, efter en nästan sömnlös natt, träffades vi igen. Sömnlös för mig vill säga, för nu skulle sanningen fram: Hon har ingen farlig kroppslig sjukdom, hon ska inte utredas mer eftersom vi inte har någon misstanke om att hon är kroppsligt sjuk och fler utredningar bara får henne att må sämre, hon har en depression vilket är en psykisk sjukdom som är hemsk att leva med och som skall behandlas rätt.

Jag började med att köra ut fadern, så fint jag kunde. "Jag vill träffa patienten själv, det känns lättare så, om hon inte absolut vill ha med dig." sa jag. Fadern såg hemskt förolämpad ut med dottern opponerade sig inte. Med honom ute ur rummet blev det enklare om än inte enkelt.

Så pratade vi en lång stund, jag undersökte patienten jättenoga, gjorde en skattning av hennes depressionsgrad och introducerade tanken att många av de symtom hon har faktiskt kan bero på den depression hon befinner sig i. "Jo, jag har också tänkt det" sa hon "Betyder det att jag inte måste göra fler undersökningar?" Det är så jag nästan skäms över att vi inte barit mer lyhörda på vad hon själv känner tidigare.

Slutet gott kan tyckas. Det kommer att ta ett tag att få henne att må bättre. Men jag fasar för pappan. Han som kommer att hoppa på mig i korridorerna och berätta om dotterns alla symtom, om att vi inte tar hennes mående på allvar, fråga vad vi pratat om, vad utredningarna visat. Frågor som jag faktiskt inte har rätt att svara på eftersom patienten är vuxen nog att ta tillvara sig själv. Jag får nog köra på det spåret. "Jag får faktiskt inte diskutera det här med dig, det är tjänstefel." För fadern kommer jag inte att kunna bota, det inser jag.

Kommentarer
Postat av: M.

Har läst typ hela din blogg nu. Du inspirerar en läkarstudent jättemycket! Finns många verkliga situationer du beskriver där det vi lär oss på den humanistiska delen av utbildningen verkligen känns plausibelt.

2011-02-09 @ 19:20:35
Postat av: Underläkaren

Tack så väldigt mycket, roligt att mina tankar kommer till nytta, inte bara för egen terapis skull.



Det är ofta jag och kollegorna stannar upp och säger: "Var på utbildningen skulle vi lära oss det här?" Ibland handlar det om praktiska saker, som hur man beställer ett ambulansflyg eller ser till att en patient som ringer upp från Indien får sina mediciner. (Det senare har jag inte löst än.) Men ofta handlar det om relationer till patienter och anhöriga och i viss mån kollegor.



När man stöter på saker man inte lärt sig och bara står där med sig själv och försöker ta det hela på ett jordnära och praktiskt sätt brukar det flesta lösa sig. Det är ingen nackdel att vara en tänkande och kännande människa.



Lycka till med resten av utbildningen.

2011-02-10 @ 12:53:10
URL: http://underlakaren.blogg.se/
Postat av: anski

Oj då, vilket svårt men spännnande fall! Precis som du skrev i inlägget om iva-vård för anhöriga så utreder vi ju ibland för anhörigas skull. Men det låter ju som om att du gjorde allt precis rätt, även om man i efterhand kan tänka att man inte hade behövt göra alla utredningar. Men då behövdes det. För att veta säkert och sedan kunna stå fast vid sin diagnos och ge rätt behandling! Bra gjort!

2011-02-12 @ 10:46:03
Postat av: Veronica

Hej! Jag blev tipsad att leta upp en läkarblogg av kursledaren i professionell utveckling. Jag går termin 1 nu, precis börjat.. Jag hittade din och en till i första sökningen, och jag tycker din är väldigt intressant och engagerande! Spännande att se flera olika aspekter och tankar :) Hit kommer jag tillbaka!

2011-02-16 @ 22:03:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0