Argh!

Jag är så arg att jag skakar. Väggen på mitt kontor har en nytillkommen fläck efter en kulspetspenna som slängdes i väggen med stor kraft.

Jag har precis börjat lära mig EKO, ultraljudsundersökning av hjärtat. Jag har fått några timmars introduktion till denna konst som tar år att bli bra på. Så skulle vi göra mitt första EKO, jag och handledaren. Efter några minuter tog han transduecern från mig och fullföljde undersökningen i ett för mig rasande temot. Förkortningar haglade i luften, gryniga bilder passerade på skärmen. "Bra, nu kan du diktera" sa han och gick.

Han lämnade mig med en tillsynes omöjlig uppgift. Känslan kan jämföras med den en pianoelev skulle känna om hon efter att ha lärt sig blinka lilla stjärna förväntades spela upp för en symfoniorkester. Tre timmar, många böcker och godtyckliga mätningar senare hade jag fått ihop en journal som ändå skulle skrivas om av min handledare dagen efter.

Så jag gick ner på akuten och beklagade mig för en ny AT-läkare. Hon var minst sagt stressad men lyssnade ändå på min frustration under det att hon dikterade en inläggningsjournal. "Nu vet du hur jag känner mig varenda dag" sa hon syrligt och lämnade mig för nästa patient.

Kvar satt jag och skämdes lite över att jag blivit så egocentrerad men valde att se det som trösterikt att jag inte var ensam om att känna mig totalt inkompetent. Gick tillbaks till kontoret och skrapade bort det mesta bläcket från väggen. Nu ska jag träna bort lite av ilskan. Nästa gång ska jag inte kasta pennor. Antingen ska jag kräva mer hjälp av min handledare eller så ska jag använda energin till att bli världens bästa EKO-kardiograför. Och som påminnelse har jag en blå liten prick bredvid min anslagstavla.

Någons farmor

Jag brukar vara tacksam över att mitt jobb lär mig så mycket om livet.

Just nu ger livet mig en tuff lektion om mitt jobb.

Farmor, älskade farmor, står på tröskeln till himlen. Min lilla rundnätta farmor med picknickkorgar fulla av godsaker, ordyatzy med mer eller mindre omöjliga ord och utflykter till trollskogar och badplatser med obegränsat med glass. Nu ligger hon som en liten mager sparv på en dequbitusmadrass och andas tungt eftersom hon fått stora mängder lugnande och morfin. För det finns inget annat att göra än att lindra lidandet och vänta på att hon ska få flytta hem till sin älskade Jesus.

"Älskade lilla barnbarn" viskar hon när hon vaknar till och får syn på mig. "Älskade lilla farmor" viskar jag med tårarna rinnande nerför kinderna. Mycket mer säger vi inte, allt är redan sagt. Kramar varandras händer, hennes har nästan ingen kraft kvar.

Hon lärde mig mycket, min lilla farmor. Hon lärde mig om pojkar och att man aldrig är för gammal för att älska på nytt. Hon lärde mig att värdesätta vissa saker och platser, och att njuta av det de gav till livet. Hon uppmuntrade mig att skriva och dikta innan jag ens kunde alfabetet. Och hon visade att man kan leva varje dag under ett långt liv med tacksamhet till Jesus i sitt hjärta oavsett vad som händer.

Det sista hon lärde mig är att alla patienter är någons farmor. Må så vara att hon bara är en skugga av det hon en gång var - men hon är fortfarande min farmor. Samtidigt är hon någon doktors patient. Jag inser att om det varit min patient är risken stor att jag bara sett en svag gammal tant med bajs under naglarna, insjunkna ögon och vidöppen mun som inte kunde föra sin egen talan. En tant som jag inte kan göra mycket för och därför skyndar förbi. En tant med anhöriga som undrar varför vi inte gör allt för att hålla kvar livet i den de älskar.

Varje liten tant kan vara någons farmor. Någons alldra bästa, mest älskade, fantastiska, underbara, kramiga superfarmor.

Münchhausen by proxy... nästan

Jag har en patient i 20-årsåldern som det senaste året haft en mängd konstiga symtom som inte har fått sin förklaring vid någon undersökning. Det har blivit allt mer uppenbart att hon är deprimerad med så kallad somatisering där man får kroppsliga besvär som smärta och trötthet av sjukdomen.

Alla gånger jag träffat henne har hennes pappa, för övrigt även en kollega till mig på ambulanssidan, suttit vid hennes sida. I början verkade det väldigt fint, fadern var uppenbart orolig för sin dotter och väldigt mån om hennes hälsa. Nästan lite väl mån... Ty när dottern, dvs min patient, berättat klart om sina problem fyllde alltid fadern i en mängd andra problem, både gamla och nya, från en liten tummad anteckningsbok.

Varför är då det ett problem? Jo dels för att allt det som fadern berättade var inaktuellt och dels för att det faktiskt hindrade dottern från att bli frisk. För hon gjorde aldrig annat än gick omkring och tänkte på hur sjuk hon var. Inte konstigt att hon tvingades söka akuten med ångestattacker titt som tätt...

Igår fick jag ytterligare ett remissvar: neurologen slog fast att hon inte hade någon kroppslig sjukdom. Precis som infektionsläkaren, primärvårdsdoktorerna, öronläkarna, hjärtspecialisterna och internmedicinarna hon träffat tidigare. Samma dag ringde fadern mig och berättade hur otroligt illa dottern mådde, hon måste få ett besök omedelbart.

Så idag, efter en nästan sömnlös natt, träffades vi igen. Sömnlös för mig vill säga, för nu skulle sanningen fram: Hon har ingen farlig kroppslig sjukdom, hon ska inte utredas mer eftersom vi inte har någon misstanke om att hon är kroppsligt sjuk och fler utredningar bara får henne att må sämre, hon har en depression vilket är en psykisk sjukdom som är hemsk att leva med och som skall behandlas rätt.

Jag började med att köra ut fadern, så fint jag kunde. "Jag vill träffa patienten själv, det känns lättare så, om hon inte absolut vill ha med dig." sa jag. Fadern såg hemskt förolämpad ut med dottern opponerade sig inte. Med honom ute ur rummet blev det enklare om än inte enkelt.

Så pratade vi en lång stund, jag undersökte patienten jättenoga, gjorde en skattning av hennes depressionsgrad och introducerade tanken att många av de symtom hon har faktiskt kan bero på den depression hon befinner sig i. "Jo, jag har också tänkt det" sa hon "Betyder det att jag inte måste göra fler undersökningar?" Det är så jag nästan skäms över att vi inte barit mer lyhörda på vad hon själv känner tidigare.

Slutet gott kan tyckas. Det kommer att ta ett tag att få henne att må bättre. Men jag fasar för pappan. Han som kommer att hoppa på mig i korridorerna och berätta om dotterns alla symtom, om att vi inte tar hennes mående på allvar, fråga vad vi pratat om, vad utredningarna visat. Frågor som jag faktiskt inte har rätt att svara på eftersom patienten är vuxen nog att ta tillvara sig själv. Jag får nog köra på det spåret. "Jag får faktiskt inte diskutera det här med dig, det är tjänstefel." För fadern kommer jag inte att kunna bota, det inser jag.

RSS 2.0