Tips och Trix!

Det är jultider och tipsen och trixen för hur man förgyller tillvaron haglar tätt.

Medryckt i denna allmänt givmilda julyra kommer här underläkarens egna små tips för att förgylla randningstiden, viktigast först:

# 1: Baka första dagen och inte sista.
# 2: Ha alltid ett "Inga problem!" lika nära till hands som förmågan att kräva din rätt.
# 3: Besök din hemklinik med jämna mellanrum, det är där familjen finns om än inte äventyret.

Inga illustrativa bilder den här gången, fast det här är ju inte riktigt den typen av blogg så de må vara mig förlåtet.

God Jul!

Chefer som läkare

Min chef under randningen är doktor. Han är jätteintressant eftersom han är så motsägelsefull och jag inte förstår honom som person. Han fyller mig ständigt med en känsla av att han inte är sig själv, samtidigt verkar han älska den han själv är och situationen han sitter i.

Jag läste en underhållande bok en gång, vars titel jag glömt, som handlade om en brottsling. En humoristisk bikaraktär var den föränderliga chefen som alltid gick på de senaste kurserna och kom hem med en helt ny personlighet och nya idéer om hur en verksamhet ska drivas. Nu har jag bara känt min nya chef i några veckor, men jag får ständigt känslan av att hans ofta återkommande fraser är djupt inövade och ingår i sjukhusets chefsutbildning.

För att ta ett exempel så har jag, på de varje onsdsgeftermiddag återkommande läkarmötena, varje gång sett honom avsluta med "Jag tar med mig den frågan" (utan att han tagit upp det hela igen) "Fundera på det" (när ingen orkar svara) och "Vad skapar det här för mervärde?" (när han föreslår en förändring). Jag undrar, säger han de här fraserna vid frukostbordet också? Är han så stel privat? Jag tror faktiskt det.

Ytterligare en motsägelsefull sak är hur det kan röras upp så mycket känslor kring någon som sällan ger uttryck för några känsloyttringar själv. Med ett ständigt välmejslat stenansikte och teatraliska betoningar på väl valda ord lyckas han alltid komma i dispyt med en av de mer erfarna överläkarna, oavsett ämne. Må vara att hon jobbat hårt under en längre tid, är väldigt pressad och ser alla förslag som illasinnade besparingar men nog hade han kunnat sköta deras ständigt öppna dispyter bättre? Tex genom att faktiskt bemöta det hon faktiskt säger.

Någonstans här börjar jag, som känner mig ganska obehaglig till mods vid konsflikter, börja tycka riktigt synd om chefen. Tänk att ha ett så pressat schema som han har, en budget, en sjukhusledning och sin personal att tillfredställa. Ingen blir någonsin nöjd, allt är ett förhandlande i alla riktningar. Jag känner för honom något enormt. Samtidigt verkar han inte särskilt brydd själv, jag får snarare känslan att han lite går runt och njuter av det ständiga vågspelet och även beundrar sig själv lite för att han sköter allt så fint...

RSS 2.0