Kris och utveckling

Det funkar dåligt just nu, hela den del av livet som är kopplat till jobbet och stora delar av fritiden också. Organisationen skakar och jag likaså.

Jag har aldrig haft något till övers för människor som klagar på sitt jobb och mår peckel men inte gör något åt det. Och med den filosofin i bakhuvudet kastar jag mig in i förändringsarbetet med näbbar och klor. Enorma mängder energi går åt till skrivelser, möten och samtal vars resultat än låter vänta på sig. Ständig oro blandas med frustration över att övrigt arbete blir lidande, minskande stimulans från patientarbetet och växande frustration över känslan att inte hinna utvecklas professionellt. Kommer hem mentalt slutkörd och ger mig av på nån kvällskurs som får tankarna från allt det tråkiga en liten stund. Kommer hem fysiskt trött och stupar i säng bara för att inte kunna somna när de malande tankarna åter får plats i tystnaden.

Jag kan inte minnas något liknade förut. Nog har jag gått igenom mindre kriser både som gymnasist, läkarstudent och även AT-läkare. Prov, tentor, jourer, akutarbete har tidvis varit tufft och fått mig att undra om det är det här jag vill göra. Men så har jag tagit mig igenom, lärt mig, blivit bättre och starkare. Att stånga huvudet i landstingets betongjätte till organisation bidrar föga till förändringar men mycket till en ständig huvudvärk.

Kris föder utveckling, sade Cullberg. Men jag ser ingen utveckling, inte av landstinget i alla fall. Och vad gäller min personliga utveckling har den tvingats stanna av mitt i allt krisande. Jag har i och för sig jag lärt mig mycket om hur min arbetsplats fungerar (och inte fungerar), hur dåligt ledarskap kan bryta ner personalen och hur lätt man kan driva igenom värdelösa beslut genom att vägra se längre än sin egen budget - och komma undan med det! Men jag har svårt att se det som utveckling.

Vad gör man när en kris bara blir destruktiv? Utan att ha läst Cullbergs bok skulle jag tro att man enklast lämnar den bakom sig, ser till att den inte omfattar en själv längre. Samtidigt har jag tidigare trivts på mitt jobb och allt är inte kört än. Och eftersom jag verkligen tror att det som händer är i grunden fel känner jag också ett ansvar att försöka påverka i rätt riktning. Men jag orkar inte hur länge som helst!

Ett halvår, kanske jag orkar. Jag ska kämpa. Påminn mig i slutet av året, då om inte förr är det dags att spränga betongjätten eller fly från slagfältet.

Kommentarer
Postat av: Lena

Kämpa! Sådana som du behövs för sjuka människor.

Via din blogg sida så har jag tolkat dig som en god människa.

Som ser till patientens bästa.

Har jag tolkat dig som rätt person?

2011-05-02 @ 18:06:26
Postat av: Anna

Håller med föregående kommentar: "Kämpa!"

Och så vill jag lägga till en fundering... Under många år som läkare hade jag känslan av att landstinget var något av en (besvärlig) motståndare, som bara ställde till bekymmer. Tror att många läkare skulle ge en liknande bild. Numera jobbar jag på annat sätt med sjukvårdens utveckling och ser en konflikt som inte skulle behöva finnas. Landstinget och läkarna (och övrig personal) jobbar egentligen för precis samma mål. Men förtroendet mellan politiker/ administratörer och läkare behöver stärkas. Läkarna skulle behöva engageras mer i helheten, dvs. få större inblick i landstingets mål. Och då tänker jag inte enbart på "deras budget". Läser man vilken landstingsplan som helst så finns det alltid kvalitetsmål. De är minst lika viktiga som de ekonomiska målen och produktionsmålen.

Men en stor del av läkarkåren har skygglappar för att de faktiskt själva är en del av landstinget och en viktig faktor för hur målen uppnås.

Engagera sig i utvecklingsfrågor är jätteviktigt. När läkare engagerar sig blir resultaten mycket bättre än när de överlåter det viktiga jobbet till andra grupper.

Stå på dig och kämpa på!

2011-08-31 @ 15:32:31
URL: http://amroland.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0