Kris och utveckling

Det funkar dåligt just nu, hela den del av livet som är kopplat till jobbet och stora delar av fritiden också. Organisationen skakar och jag likaså.

Jag har aldrig haft något till övers för människor som klagar på sitt jobb och mår peckel men inte gör något åt det. Och med den filosofin i bakhuvudet kastar jag mig in i förändringsarbetet med näbbar och klor. Enorma mängder energi går åt till skrivelser, möten och samtal vars resultat än låter vänta på sig. Ständig oro blandas med frustration över att övrigt arbete blir lidande, minskande stimulans från patientarbetet och växande frustration över känslan att inte hinna utvecklas professionellt. Kommer hem mentalt slutkörd och ger mig av på nån kvällskurs som får tankarna från allt det tråkiga en liten stund. Kommer hem fysiskt trött och stupar i säng bara för att inte kunna somna när de malande tankarna åter får plats i tystnaden.

Jag kan inte minnas något liknade förut. Nog har jag gått igenom mindre kriser både som gymnasist, läkarstudent och även AT-läkare. Prov, tentor, jourer, akutarbete har tidvis varit tufft och fått mig att undra om det är det här jag vill göra. Men så har jag tagit mig igenom, lärt mig, blivit bättre och starkare. Att stånga huvudet i landstingets betongjätte till organisation bidrar föga till förändringar men mycket till en ständig huvudvärk.

Kris föder utveckling, sade Cullberg. Men jag ser ingen utveckling, inte av landstinget i alla fall. Och vad gäller min personliga utveckling har den tvingats stanna av mitt i allt krisande. Jag har i och för sig jag lärt mig mycket om hur min arbetsplats fungerar (och inte fungerar), hur dåligt ledarskap kan bryta ner personalen och hur lätt man kan driva igenom värdelösa beslut genom att vägra se längre än sin egen budget - och komma undan med det! Men jag har svårt att se det som utveckling.

Vad gör man när en kris bara blir destruktiv? Utan att ha läst Cullbergs bok skulle jag tro att man enklast lämnar den bakom sig, ser till att den inte omfattar en själv längre. Samtidigt har jag tidigare trivts på mitt jobb och allt är inte kört än. Och eftersom jag verkligen tror att det som händer är i grunden fel känner jag också ett ansvar att försöka påverka i rätt riktning. Men jag orkar inte hur länge som helst!

Ett halvår, kanske jag orkar. Jag ska kämpa. Påminn mig i slutet av året, då om inte förr är det dags att spränga betongjätten eller fly från slagfältet.

Doktor sjuk!

Så är man sjuk igen, andra gången i år. Vinterkärksjukan i och för sig, tyder inte på särskilt nedsatt immunförsvar. Men hu vad eländig man kan vara.

"Det är lätt för doktorn att säga som inte är sjuk!" sa en av mina mer gnälliga patienter en gång när jag uppmanat henne att ta sig ut lite mer.

Nu är jag inte lika käck: ligger här med piller, febertermometrar, vätskersättning och mjuka filtar och gråter så fort något vidrör min ömma hud. Jag är så slut att jag blir anfådd av att gå till kylskåpet. Älsklingen får serva med den lilla mat jag får i mig eftersom köket ligger så långt bort. Måste bryta samtalet med lilla mamma efter en stund eftersom jag inte orkar hålla tankarna samlade. Så eländig kan jag inte minnas att jag varit nångång. Men det har jag säkert varit. Man glömmer fort sina svaga stunder.

Försöker få till en slutkläm, men det vill sig inte. Energin är slut. Den skulle handla om att när man är akut sjuk behövs lite ömkan, men för att ta sig ur svackan efter en sjukdom behövs en hejarklack. Jag skall förstå mina patienter men det de behöver från mig för att bli bättre är oftare en puff än en klapp.

Dödsbesked som gick fel

Den nya AT-läkaren fick en patient på akuten som avled. Egentligen var han redan död när han kom in. Men hustrun satt i anhörigrummet och hoppades.

Så gick AT-läkaren in i sällskap med Överläkaren för att ge det tunga beskedet att hennes livskamrat var död. Dylika samtal är alltid svåra, för alla inblandade, men den här gången gick det dessvärre fel.

När de öppnade dörren satt hustrun i telefon med dottern. Utan att avsluta samtalet frågade hon vilka de nyanlända var. AT-läkaren, hygienriktigt klädd i kortärmad piké sa inget utan tittade på överläkaren med sin vita rock. "Jag tror det är doktorn" sa hustrun i telefonen. "Din man finns tyvärr inte längre hos oss" sa överläkaren. "Jag tror Pappa är död" grät hustrun, fortfarande med telefonluren mot örat, avslutade samtalet och bröt ihop fullständigt. Lämnade akuten först några timmar senare efter att man mutat henne med lite lugnande!

Jag fick rådet en gång, av en erfaren kollega, om det där med att lämna dödsbesked.

- Stäng av sökaren

- Knacka innan du går in

- Presentera dig med namn och titel

- Sitt ner, kom på samma nivå som den anhörige

- Framför ditt ärende, beklaga och håll sedan tyst. Ta den tid som behövs och svara på frågor

- Lämna dem ifred men säg att de får återkomma när de vill

Så jag passar det vidare, till mina nya kollegor. Ta dig tid, sitt ner, lyssna. Det är det minsta du kan göra för någon som förlorat den hon älskar, kanske det bästa du kan göra för någon människa i den stunden med tanke på att du inte längre kan göra mer för din patient.

RSS 2.0