Tjuvlyssnat

Satt hos frissan, tjuvlyssnade på frisören och hennes kund i stolen bredvid:

Kund 60+: Åh, mitt hår är så tunt
Frisör: Ja, jag ser det, vad äter du för läkemedel? Äter du Waran?
Kund 60+: Nja, jag äter Trombyl...
Frisör: Ja det är ju samma sak!
Kund 60+: Man kanske skulle sluta med det.
Frisör: Ja, det är ju ditt eget val...

Jag var så nära att rätta dem men det gick ju inte, då hade de insett att jag tjuvlyssnat. Trombyl = Waran, *fnys*

Hoppas inte damen slutade med sin Trombyl. Dels för att den inte är känd för att göra folk tunnhåriga och dels för att den mycket väl kan ge henne ett längre liv - om än inte tjockhårigt.

Extrajobb

Jag har jobbat som stafettläkare två veckor av semestern i sommar.

Att stafetta är inget jag skulle kunna tänka mig att göra jämt och ständigt. Men för bara några veckor, till en dubbelt så hög lön som jag har i vanliga fall och dessutom på en vårdcentral som jag känner väl och har varit på tidigare var det ett rent nöje. Visst är det stressigt, fast folk är å andra sidan inte akut döende. Visst är det svårt, eftersom man kan få i princip vad som helst, men det gör det också väldigt spännande.

Veckorna har varit en kavalkad av söta krumma små gummor med gikt, skrynkliga gubbar med hjärtsvikt, blöjbarn med prickar, unga lastbilskörande män med ryggskott, högpresterande kvinnor med depression, arbetare med hornhinneinflammation, långtidssjukskrivna med firbomyalgi och mycket mycket mer.

Hela livet, hela sjukdomsspektrat. Och även mycket som inte är sjukt utan alldeles friskt.

Nästa specialité kanske blir primärvård.

Turf!

Det finns en hemsk bok som heter "House of God". Den är bitterkomiskt skriven och handlar om en AT-läkare i USA som under sin AT-tid går från att vara en godhetens riddare till en cynisk patienthatande läkare. Den fick mig att må dåligt. Det som gör att man ändå måste läsa den är att den härbärgerar många sanningar, om än något tillspetsade.
På sjukhuset han jobbar på - House of God - får man lära sig att en bra läkare är en läkare som turfar över patienterna till andra specialister. Att turfa är att hitta en ursäkt för att flytta patienten till en annan avdelning eller specialité.

Idag gjorde jag en turf jag inte är särskilt stolt över. En patient i min ålder med miljoner diffusa symtom som gjort lika många utredningar som de trettio läkare hon träffat det senaste halvåret. Det blir allt mer uppenbart att hon inte är kroppsligt sjuk utan egentligen har psykiska besvär som hon vägrar erkänna. Mitt tålamod är slut, hela sjukhusets tålamod är slut och definitivt patientens. Mina pedagogiska knep är uttömda, jag vet faktiskt inte vad jag skall ta mig till. Så jag skickar en remiss! Stickningar, pirrningar, trötthet och dimsyn - det kan ju faktiskt röra sig om något neurologiskt. Tre månaders väntetid, tre månaders respit för mig och tre månaders ångestfull väntan för henne.

Inte stolt idag.

Trötter

Trött trött. Mycket jour nu, många andra krav. Satt på mitt kontor och kände mig gråtfärdig vid åsynen av uppgifterna som samlats på skrivbordet.

En kollega stack in huvudet på mitt kontor. "Vad gör du? Sjunger du?"

Insåg att jag nynnat på en melankolisk melodi. "Det är nog för att jag inte ska somna" var det sanningsenliga svaret. (Och för att jag inte ska börja snyfta.)

"Gå och lägg dig!" sa hon mjukt "Du får inget gjort ändå." Jag förmådde inte formulera en protest.

Så jag gick hem. Ska gå och lägga mig. Och i morgon kommer allt att var bättre. Vis av livet har jag insett att jag inte tillhör kategorin som löser problem när jag går på övertid. Eller är hungrig.

I morgon tar jag nya tag, pigg och mätt.

Vick

Jag jobbade på min gamla AT-vårdcentral en månad i somras. Som ett klassiskt stafettjobb förutom att jag känner arbetsplatsen och patienterna relativt väl sedan förut. Kändes skönt med förtroendet att få komma tillbaks och var väldigt trevligt att träffa lite gamla patienter. Hade även en för mig helt okänd patient, en 70-årig farbror:

"Hej jag är läkare här, hur kan jag hjälpa dig?"

"Ja, jag tänkte att jag kanske behövde en undersökning, du vet, en sån där undersökning... och så hörde jag att det fanns en ny kvinnlig läkare här och då var jag ju tvungen att komma hit och se vem du var!" tillade han ogenerat.

Ärlighet varar längst. Efteråt skrattade jag så jag nästan grät.

Glesbygdsvårdcentral - man måste älska det för att inte hata det!

RSS 2.0