Ledig

Ah, ledig lördag. Sen frukost i soffan. Vilken lyx! Tror bestämt det jobbats för mycket sista tiden...

Röta!

Ibland har man tur. Hade ett hål i mottagningen och erbjöd min tid till överläkaren som tacksamt bad mig göra ett arbetsprov på en patient på avdelningen och sedan skicka hem honom.

Patienten ifråga var en "brsm", dvs bröstsmärta, enligt den kortfattade journalen. Inga problem på avdelningen. EKG och prover utan anmärkning.

Ont om tid, som alltid, men jag ville ändå höra hans version av vad som hänt. Han berättade att han haft två episoder när han plötsligt blivit väldigt anfådd, trots att han bara tagit några steg. Mådde fint nu och ville gå hem, allt hade ju sett bra ut. Jag gjorde testet och kunde kontatera att hans kondition inte var så imponerande men att det inte fanns några tecken till syrebrist i hjärtmuskeln.

Tanken att det skulle kunna vara en propp i lungorna slog mig. Å andra sidan var bedömningen redan gjord: gör ett arbetsprov och skicka hem patienten. Och han mådde oförskämt bra, och ville dessutom helst av allt gå hem själv. Velade lite, tänkte för en gångs skull inte på HSAN men beslöt mig till sist att ändå utesluta lungemboli. "Jag har en patient till nu" sa jag. "Du får göra en skiktröntgen av lungorna för säkerhets skull och sedan kommer jag och skriver ut dig" En timme senare kom svaret: Stora proppar i båda lungorna. Vilken skräckblandad lycka.

Ibland har man tur, jag hade varit så nära att skicka hem honom. Nu fick han rätt behandling och jag nynnade lyckligt när jag slängde dagens tvätt i tvättkorgen.

Gnag

Jag ska vara ärlig. Jag skriver inte så mycket eftersom det jag tänker mest på är svårt att skriva om.
Sedan jag började min ST har jag fått endel åtaganden som går utöver min ST-tjänst. Jag har bland annat ett större ansvar för utbildningen på min arbetsplats och olika förbättringsarbeten.

På sätt och vis är jag väldigt smickrad, det brukar vara betydligt mer erfarna kollegor som får de här uppdragen så det faktum att chefen handplockade mig tyder på stort förtroende och tillit till min kompetens. Dessutom får jag ett lönepåslag, en titel som kommer att se bra ut i CV:t och en egen budget att röra mig med. Innerst inne är jag väldigt taggad: jag får göra något nytt, lära mig nytt, få ansvar och utvecklas. Jag får stå i centrum och leda vilket inte är fel.

Men...

Jag brukar berömma mig själv om att vara självsäker och inte gå omkring med jante på axeln och tycka jag är lite sämre än alla andra. Att jag är en ung tjej har inte jag några problem med och förutsätter att folk runtomkring mig inte har det heller vilket brukar fungera bra.

Men inför det här uppdraget känner jag trots detta en gnagande oro av att inte vara tillräckligt bra. Mycket bottnar i att jag faktiskt inte vet riktigt vad jag skall göra för att det ska bli bra - jag har ju aldrig gjort det förut. Jag har inte gått någon utbildning på området, har ingen mentor eller förebild och ingen detaljerad uppdragsbeskrivning. Ingen kommer att kunna säga att jag varit nonchalant eller inte lagt ner tid i projektet. Men resultatet kanske inte blir bra ändå.

Så det gnager i magen, mer än jag borde låta det gnaga. För man kan inte göra mer än man kan. Men jag har inte blivit läkare för att jag tar lätt på misslyckanden och den där stora portionen ambition som vägrar låta mig vara ifred har både en ljus och en mörk sida. Och den mörka gnager, inte ständigt men ofta och inte hårt men envist.

RSS 2.0