Intensivvård för anhöriga

Det är natt, jag går jour. Har en dålig patient på huset, i princip alla organ håller på att lägga ner ett efter ett. Jag har gjort allt jag kan. Har ringt mina bakjourer och de har inget att tillägga. Det finns inget mer jag kan göra, vilken klen tröst.

Snart kommer anhöriga för att ta farväl. De kommer att fråga om vi har gjort allt vi kan och jag kan ärligt säga ja. Visst är det säkert mycket för deras skull vi kämpat med henne så länge. Jag visste att hon var döende redan när jag tog över henne igår kväll. Ändå har jag proppat hennes döende kropp full med dropp och mediciner. För då kan vi säga att vi gjort allt, även om det inte gjort nån skillnad.

Kanske hade det varit mer ärligt att inte göra allt detta. Erkänna att döden är på väg. Vårda patienten och inte anhöriga. Å andra sidan är det de anhöriga som lever vidare med sorgen och minnet. Patienten, hon lider snart inte mer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0