Handledarsamtal II

Stötte ihop med Handledaren idag så jag frågade, det blev nog fel.

"Handledaren! Jag har funderat på en sak, vet inte riktigt hur jag skall formulera mig. Men jag skulle jag vilja ha lite feedback på hur jag skall göra för att bli en riktigt bra doktor. Om det är något speciellt jag skall tänka på, ändra på eller läsa på." sa jag och fick svaret: "Jag förstår: jobba hårt, skaffa volym och se till att se så mycket som möjligt. Det är enda sättet"

Jag är inte nöjd, men vet inte vad jag förväntat mig. Hade jag vetat hade jag ju inte frågat. Måste nog fundera lite till.

Handledarsamtal

Hade samtal med min ST-handledare i förra veckan. Vi gick igenom hur jag tycker det går och mina planer för framtiden. Det var bra, lite stelt och styltat kanske men skönt att tänka framåt.

 

Satt dock och tryckte på en fråga jag inte fick fram: "Hur tycker du att det går för mig?" Som hörs på formuleringen kan jag inte säga så, det låter som jag fiskar efter beröm. Det jag vill veta är snarare om det är något jag bör ändra på eller läsa på speciellt. Är jag kass på blodbrist? Klagar systrarna på mina långa ronder? Men den typen av feedback får man sällan. Feedback över huvud taget är sällsynt. Om man flexar in och ut inom givna tidsramar och syns så lite som möjligt kan man klara sig ganska länge i Landstingsvärlden. Ingen förväntar sig att man skall sträva efter att utvecklas bara man håller verksamheten flytande. Och om man syns och jobbar hårt får man sig ännu mer jobb tilldelat eftersom man blir känd som en person som fixar allt.

 

De flesta kollegor i min generation är inte lika karriäristiska som den generation som står på tur för pensionen. Vi värderar andra saker i livet än att blir disputerade specialister innan vi är 30. Själv har jag många fritidsintressen som mer än en gång har fått gå före en kurs jag egentligen borde gå och allt studerande jag skulle hinna med nattetid om jag bara lade manken till. Men jag vill bli mer än bara medioker, jag vill bli riktigt bra!

 

Ska fila på frågeformuleringen till nästa gång, förslag mottages tacksamt.


Någons

"Tänk på att alla patienter kan vara någons farmor eller mormor som bakar bullar och tar emot teckningar!"

Har sugit på kollegans citat i en vecka nu. Det har blivit enklare att jobba, men jag har också jobbat längre varje dag med alla söta små gummor och gubbar.

"Om du känner för patienterna kommer det att förgöra dig" sa min handledare på primärvården.

"Empati, inte sympati" sa man på utbildningen.

Undrar när man utvecklat konsten till fullo. Läkarkonsten.

Money money money

Det är mycket prat om pengar nu.

På cirka tre år har jag gått från att få cirka 2000 kronor i månaden av CSN till att tvingas betala statlig inkomstskatt. Jag har mer pengar, mina kollegor fd studiekamrater har mer pengar och vi pratar om pengar - på ett sätt som tyvärr inte känns helt sunt. Vi är inte rika, men vi är inte fattiga längre. Vi har all anledning att vara glada, det som är tragiskt är att de flesta samtalen rör sig om klagomål.

För ju mer man har ju mer vill man ha. En gammal sanning som har visat sig väldigt sann. Och ju mer man har ju mer har man att förlora och ju mer oroar man sig för framida förluster.

"Det är ingen idé att ta ut jourkompet i pengar man får ändå bara skatta bort två tredjedelar." "Jag förlorar tvåtusen kronor om jag tar ut min karensdag." "Om jag blir sjukskriven på heltid förlorar jag över tiotusen i månaden netto."

Jag lyssnar på oss och mår lite illa. Men bara lite. För jag tänker inte stämma in i surpuppornas sång "Pengar gör ingen lycklig." Pengar kan göra mycket för lyckan, eller snarare det man kan göra för pengar: bekosta sina hobbies, fika med sina vänner, resa... Pengar gör livet enormt mycket enklare och öppnar upp för möjligheten att njuta mer. Det är så skönt att inte vara en fattig student som lagar kålsoppa en hel vecka i sträck och lappar favoritjeansen innifrån för femte gången! Jag har kunnat köpa bil, dator och sportutrustning som ger mig mycket glädje. Inte nödvändigtvis mening, det finns på annat håll, men glädje. Och jag har inte ökat mina utgifter så det skulle vara någon katastrof om inkomsten plötsligt försvann av en eller annan anledning.

Det finns dock andra sidor av lycka. Svärfar berättade om när han jobbade i Afrika. En dag fick en av arbetarna dubbelt så hög lön eftersom han var så duktig. Veckan därpå dök han inte upp på jobbet, han hade ju så han klarade sig så varför skulle han jobba mer? Nu kunde han ta varannan vecka ledigt.

I Sverige har vi en något annan kultur. Själv förstörde jag en helg mitt i semstern genom att gå jour. Orsaken hade nog de flesta sett som legitim: Det blev plötsliga vakanser pga en sjukskriven kollega, alla andra läkare var på bortresta på semester och jag erbjöds dubbel lön för de timmar jag jobbade. Dubbelt betalt, vem tackar nej till det? Genom en helg finansierade jag resten av semestern. Många svenskar hade nog gjort likadant, fast inte afrikanen.

Oavsett vem som har störst insikt i frågan om pengar och lycka är jag, trots mitt gnäll om höga skatter, väldigt tacksam att man i Sverige har möjlighet att plugga och förverkliga sin dröm även om man inte kommer från en rik överklassfamilj. Och det är inte fel att kunna bidra till den välfärd som kommer alla till del. Fast sånt pratar vi sällan om, jag och vännerna. Det kanske vi borde, om inte annat hade det nog gjort oss både lyckligare och tacksammare.

Intensivvård för anhöriga

Det är natt, jag går jour. Har en dålig patient på huset, i princip alla organ håller på att lägga ner ett efter ett. Jag har gjort allt jag kan. Har ringt mina bakjourer och de har inget att tillägga. Det finns inget mer jag kan göra, vilken klen tröst.

Snart kommer anhöriga för att ta farväl. De kommer att fråga om vi har gjort allt vi kan och jag kan ärligt säga ja. Visst är det säkert mycket för deras skull vi kämpat med henne så länge. Jag visste att hon var döende redan när jag tog över henne igår kväll. Ändå har jag proppat hennes döende kropp full med dropp och mediciner. För då kan vi säga att vi gjort allt, även om det inte gjort nån skillnad.

Kanske hade det varit mer ärligt att inte göra allt detta. Erkänna att döden är på väg. Vårda patienten och inte anhöriga. Å andra sidan är det de anhöriga som lever vidare med sorgen och minnet. Patienten, hon lider snart inte mer.

RSS 2.0