Bakjourskriget

Två snorungar med preferens för samma spade i sandlådan. Liknelsen är slående, jag pratar om dagens bakjourer på medicin- och kirurgklinikerna.

Patienter registreras ibland in fel på akutmottagningar, så och på den jag jobbar på. En kille mår illa, blir medicinpatient men visar sig har en blindtarmsbihangsinflammation. Eller då kommer det in en äldre gubbe som bli kirurgisk eftersom han har ett sår i pannan men som till slut hamnar på medicinkliniken eftersom orsaken till fallet är ett fel på hjärtrytmen.

Idag kom tanten som kräkts och visade sig ha cancer i hela buken. Ringde kirurgbakjouren och tänkte att jag själv kunde sköta inläggningen på kirurgen i stället för att belasta min primärjourkollega på kirurgsidan, jag hade ju trots allt läst på om patienten och undersökt henne grundligt. "Hon går ju inte att operera. Lägg henne på medicinkliniken så kan ni konsultera oss och eventuellt byta henne mot diabetikern som din bakjour vägrar ta över" löd svaret.

Vad fjantigt, tänkte jag. Hursomhaver. Medicinbakjouren var självklart inte glad åt att ha en uppenbart kirurgisk åkomma på avdelningen, nog för att hon inte kan opereras men sånt är ju inte medicinare vana att bedöma. "Titta här, läs innantill", frustade han och pekade på röntgensvaret. "'Metastaser kring kroppspulsådern,' låter inte särskilt medicinskt. Kirurgerna får gott ta hand om henne själva och sluta tjura för att jag inte tog över en diabetiker vars insulindoser kunde ställas in efter att han kommit hem."

Någonstans här började även jag tappa mitt vanligtvis gladlynta humör och när han dessutom tyckte att jag skulle lägga in patienten på kirurgens avdelning utan att vidtala kirurgen igen blev jag riktigt sne.

"Nu är det såhär" förkunnade jag sakligt "att det inte är mitt problem var patienten skall placeras utan ditt och kirurgbakjouren. Ni får prata med varandra, jag tänker inte ägna min energi åt medla mellan er två." Sen ringde jag kirurgen och sa ungefär samma sak förutom att jag upprepade det ytterligare en gång när han började berätta om diabetikern för tredje gångern. "Det lägger jag mig inte i", sa jag. "Det får ni två diskutera, men låt det inte gå ut över en stackars tant med cancer."

Efter det sista samtalet, två timmar efter att jag börjat diskutera med mina överordnade, fick tanten en plats på kirurgen och jag tackade vänligt för hjälpen fast jag kokade innombords av ilska. Gick in för att berätta det hela för patienten i fråga och fann henne helt uppriven eftersom hon trodde att hon var bortglömd och oönskad. Vilket hon ju faktiskt varit - i väntan på att två stora snorungar skulle sluta bråka.

Kommentarer
Postat av: Lena

Bravo! Sådana som du behövs inom sjukvården.

2010-05-19 @ 16:50:36
Postat av: anski

Ja, man blir så himla trött... Men det tyder ju bara på att vården är för pressad, när man börjar köpslå om patienterna för att slippa överbeläggningar.

2010-05-19 @ 17:46:07
URL: http://anski.blogg.se/
Postat av: Läkarkandidaten

Så bra att du vågade säga ifrån! Jag hoppas att jag också vågar göra det i samma situation.

2010-05-19 @ 17:47:44
URL: http://lakarkandidaten.blogspot.com/
Postat av: Dr Never

Har precis sett uppdrag gransknings program om sveriges sämsta sjukvård. När jag är fast i en diskussion om att alla läkare är själviska - då ska jag komma ihåg det här när jag förlorar. Det finns hopp!

2010-05-19 @ 21:35:56
URL: http://drnever.wordpress.com
Postat av: Underläkaren

Jag håller med Anski i hennes reflektion - dylika utspel är ett uttryck för att vårdapparaten är väldigt stressad. Båda mina bakjourer är ju trevliga människor som jag sammarbetar bra med i vanliga fall. Men den här gången vände dom stressen över platssituationen och arbetsbelasningen mot varandra varpå både jag och patienten hamnade mitt emellan.



Min upplevelse är att de som arbetar inom vården sällan är särskilt själviska, då brukar man inte hamna på en sådan arbetsplats. Men en tillräckligt hård arbetsplats kan förändra de flesta obehagligt mycket.



Utmaningen ligger väl i att orka engagera sig för förändring, våga säga till på ett sakligt sätt när patienter hamnar emellan, inte ta saker personligt och kanske sist av allt våga lämna en arbetsplats som förändrar en till det negativa - även om det är obekvämt för stunden.

2010-05-21 @ 00:52:29
URL: http://underlakaren.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0