Underbara måndag

Tadam da damdam... *nynnar smålyckligt* Kom precis hem från jobbet. Två timmar sen. Lägenheten är tom, hann inte pussa älsklingen hejdå innan han försvann iväg på kvällsjobbet.

Men jag är så lycklig ändå. Har haft en jättekul dag på akuten som började med ett Ventrikelflimmer i samma sekund som jag tog över sökaren och slutade med en neutropen feber.

Även om jag inte skulle ha något annat liv än jobbet hade det nästan varit nog ibland, i alla fall dagar som denna.

Tadamtadam...

Sjuknärvaro

Jag har aldrig varit sjukskriven i hela mitt liv. Någon gång har jag bytt bort en jour eftersom jag varit helt slut efter en dans med vinterkräksjukan. Men aldrig sjukskriven, det ska mycket till. Lite morgonhuvudvärk, höstdepp eller mensvärk skulle aldrig kvala in som sjukskrivningsorsak i min strikta värld. Sjukskriven är man om man är rejält sjuk á la feber över 39 grader eller sjukhuskrävande, inte annars.

Nu brinner det i halsen, näsan är sprängfylld av en enorm snorboll och stämbanden kvider och spricker varje gång jag tvingar ett ord över mina spruckna läppar. Jag är så där hemskt förkyld som det sägs att bara män kan vara. Men ingen feber lyckas jag prestera och inte minsta lilla vita propp på tonsillerna.

Så jag jobbar och det går men inte särskilt fort och patienterna tittar storögt på mig när jag med raspig whiskeyröst frågar hur jag kan hjälpa dem. Sen klappar jag mig lite självbelåtet på magen och tänker att regeringen inte hade behövt införa någon strikt sjukskrivningsreform om alla var lika tuffa som jag...

Kräktrött

Sjukhuset är full med patienter som krälar som äckliga reptiler över sängar och korridorsgolv. I stället för att vara spännande medicinska mysterier blir de ångestskapande överbeläggningar som göms undan i skrubbar och undersökningsrum. Idag hittade jag tom en rullstolsburen liten gumma på läkarexpeditionen. Hon var dement och trodde hon skulle ut och fiska...

Ett trött leende i kaoset, som kanske möts av ett lika trött leende av någon av de få doktorer som vågat sig fram. Inte ens den unga överläkaren som alltid verkar sprida energi och positivism omkring sig var särdeles munter: "Det här är ju skit."

Kom hem tre timmar försent utan att ha gjort klart det jag borde. Frustrerad och lätt illamående. Blev helt gråtfärdig när det stod disk på diskbänken.

Måtte vinterkräksjukan utrotas från jordens yta innan den utrotar alla glada underläkare.

Lite förvirrat

Det väller in mer och mer saker att göra. Scheman, möten, förbättringsarbeten, patienter som hör av sig och patienter som inte hör av sig och glada tillrop från kollegor som brukar resultera att det är något jag ska fixa. E-posten, inkorgen, internmeddelande via journalsystemet och mina egna små kom-ihåg-lappar strömmar mot mig snabbare än jag hinner beta av dem.

Jag brukar vara stresstålig och jobba effektivt när jag har mycket att göra. Det som jag inte hinner beta av omedelbart lägger jag i en "att-göra-senare-hög" som jag med jämna mellanrum tittar igenom och ser till att tömma. Det fungerar fint hemma där jag far fram som en tornado mellan tvättmaskinen, sovrumsprojektet, klubbaktiviteter och affären - och den lilla kalendern är min "att-göra-senare-hög".

Men på jobbet... jag får inte till en fysisk hög med uppgifter att ta tag i. För jag kan inte skriva ut alla intressanta mail och internmeddelanden eller lägga posten på signeringslistan. Och kalendern på skrivbordet synkar inte med mottagningskalendern på datorn vilket kräver ständiga dubbelcheckningar. Så jag sitter kvar en stund över tiden och flyttar papper från hög till hög och funderar på allt annat än att att avsäga mig en del uppgifter.

För jag tror det går att lösa. Jag har massor av tid, den är bara inte tillräckligt välplanerad...

RSS 2.0