Varför dessa missnöjda pip?

Är det någon som har reflekterat över att allt på ett sjukhus ger ifrån sig väldigt ilskna och stressade pip vid minsta missnöje? Respiratorer, pumpar, dörrar, rumslarm, telemetri-stationer, ambulanslarm, telefoner och inte minst sökare och riktiga larm. Alla trumpetar de ut - högt, gällt och ljudligt - att något riktigt illa har hänt och att det är på den hörandes axlar att åtgärda det.

I början skar nämnda ljud genom hela ens väsen, man hoppade högt vid minsta blipp, övertygad om att någon höll på att dö. Nu har man slutat tror att någon ska dö när det börjar tjuta. Men man hoppar till, går upp några slag i puls och tillägnar fridsmarodören en mordisk tanke. Man behöver inte vara doktor för att inse att det inte är särskilt hälsosamt.

Varför inte snälla små surranden från sökaren, dörren och telemetrin - man hör dem ju likväl? Och sedan kanske ett argt pip om man fortsätter ignorera dem? Inte är i alla fall jag så lat att jag struntat i något som jag vet är bråttom med bara för att det inte skriker åt mig.

Som det är nu känns det som man får skäll innan man ens gjort någonting. Vilket jag med viss självinsikt kan erkänna är det egentliga problemet: att känna sig falskeligen anklagad varje gång en kollega söker en för att fråga om man ska ta en kaffe ihop...

Panik

Idag var dagen då jag plötsligt uppfylldes av känslan att min ST flyger förbi utan att jag tar tillvara den. Jag har inte gjort klart min ST-plan, jag har inte fått någon handledare och framför allt vet jag inte vad jag borde tänka på för att lära mig det jag behöver på dessa magiska fem år jag har framför mig. Jag vet ju inte ens vad jag inte vet.

Jag gör ju andra saker än under AT:n, jag lär mig nya saker varje dag och har redan kommit in på en kurs. Men tänk om jag saknar något som jag inte ens vet att jag borde sakna!

Visst, fyra veckor i perspektivet fem år är inte mycket, men några veckor till, några månader till... sen börjar chefen skruva på sig och säga att vi nog måste förlänga.

Ska nog gå hem och sova ut och tänka på allt det här i morgon.

Och prata med chefen och att ge mig en handledare.

Det är en bra plan: sova och chefen, en dag mer eller mindre gör faktiskt inget.

Ambulansen dånar in

Jag har bara vägarna förbi akuten. Epikriserna väntar.

Så kommer en ambulans in med blåljus. Den medvetslösa killen har en ketoacidos, blodgasen går inte att analysera för att värdena slår i taket. Jag håller andan, lyssnar på narkosläkaren när han resonerar kring elektrolyter och buffert. "Base Excess är omätbart..." mumlar han "...men om det hade varit mätbart hade det varit väldigt lågt" fyller jag i och han nickar allvarligt, omedveten om att jag inte är inkopplad på fallet.

Samförstånd. Lycka. Ibland är medicin spännande som en deckare, fylld med vackra logiska resonemang som resulterar i att en pappa kan fortsätta leka med sina barn i många år till.

Jag älskar det här jobbet.

Salva i näsan?

Dagen har bjudit på konstiga patienter med konstiga funderingar. Underligast var patienten som absolut ville ha utskrivet en hudsalva att ta i näsan, han hade fått det förut och tyckte det funkade utmärkt. Själv tyckte jag det lät väldigt dumt, om än inte farligt vilket jag också förklarade. Först tänkte jag skicka hem honom med rådet att avvakta, men då sjönk han bara djupare ner i besöksstolen och upprepade envist att han faktiskt ville ha den där salvan. Förra doktorn (han var bra!) hade skrivit ut salvan och förkylningen hade gått över. Det slutade med att han fick sin salva tillsammans med en lektion i att det inte var något jag rekommenderade och att hans snuva säkert skulle försvinna av sig själv ändå...

Det var så skönt att se honom gå därifrån, glad som en speleman med sitt gula recept i handen. Fast jag hade ju faktiskt gett honom en icke verksam medicin. Å andra sidan en ofarlig sådan.

Men han var ju nöjd, och jag slapp känslan av att inte kunna möta en patients förväntningar.

Rätt eller ej?

Om prover man aldrig borde tagit

För länge sedan skrev jag om prov som ibland ger konstiga svar som man inte riktigt vet hur man skall gå vidare med i: http://underlakaren.blogg.se/2009/june/distriktets-vedermodor-vecka-4.html#comment

Nu har jag ett nytt hatprov: elfores

"Ospecifik inflammatorisk reaktion"

Eller som röntgenläkaren med många årsikter men inga svar så fint brukar yttrycka det: Bild icke typisk för någon sjukdom, sjukdom kan dock inte med säkerhet uteslutas."

Jaså?

RSS 2.0