Igen

Så har en favoritpatient dött igen. Den här gången var det inte en nypensionerad man med lungcancer, som han jag skrev om här: http://underlakaren.blogg.se/2008/november/080822-du-ska-do.html

Hon var bara året äldre än mig, hade en liten dotter som nyss börjat skolan och hade precis förlovat sig med sin ungdomskärlek när livet tog en annan vändning. Hon fick cancer i magen som redan spridit sig till hela buken när man väl hittade den.

För mig och mina kollegor var det så uppenbart att det här var slutet. Hon var, vad vi sammanfattar med ordet "palliativ" - all vård syftar till att lindra symtom på cancern, men man kan aldrig att bota den. All cytostatika syftade till att bromsa cancern för en tid, men aldrig att ta bort den helt.

Men hon bet ihop och förklarade gång på gång att hon tänkte kämpa. Ingen cytostatiska var för jobbig, ingen strålning för tung. "Jag hoppas att metastaserna skall ha krymt vid nästa röntgen" var ett återkommande mantra. Ja nog kämpade hon. Hon kämpade så att flera kollegor nästan blev arga på henne. "Hon har inte tagit till sig att hon ska dö" sa de och jag var nog beredd att hålla med. Men jag kunde inte låta bli att tycka om henne, alltid lika trevlig och positiv även om hon kräktes mellan meningarna. Kunde allas namn, hälsade på stan när hon var hemma mellan cellgiftsbehandlingarna.

Och efter några års kamp så förlorade hon, oundvikligen. Hennes dödsannons informerade mig om att inte ens universitetssjukhuset kunnat rädda henne.

Historien hade kunnat vara slut där, även för min del, om jag inte av en tillfällighet råkat surfa in på hennes blogg. Av hennes inlägg framgick med all önskvärd tydlighet att hon visst hade insett att hon skulle dö, tvärtemot vad kollegornas trodde. Men hon ville så gärna leva, se sin dotter fylla åtta år, gifta sig med sin älskling, fika ytterligare en gång med vänninnorna. Hon planerade två veckor framåt, såg varje dag som en gåva som skulle tas till vara. Hennes kamp var inte ett fåfängt jagande efter pensionen som hon aldrig skulle nå, det var en kamp att leva fullt ut så länge det gick! Och den kampen vann hon med bravur.

Det är inte alltid patienter lär en något om att vara läkare, ibland lär de en något om att vara människa också.

Kommentarer
Postat av: Emilie

Många patienter berör en verkligen. Allt för många gånger skulle man vilja vara Gud.

2010-08-03 @ 15:04:14
URL: http://solbarn.blogg.se/
Postat av: Sanna

Vad hette bloggen? Är sjuksköterska och känner att det är nyttigt och viktigt att läsa om patienters upplevelser.

2010-08-11 @ 15:33:51
Postat av: Eirk

Det är sorligt att männsikor dör av cancer, speciellt om man har små barn. Att barn lämnar en när de blir vuxna är en tråkig med en grym känsla av att man lyckats uppfostra de till självständiga individer. Men att föräldern lämnar barnet är det värsta som kan hända för ett barn.



Jag förstår att du blivit berörd av patienten, vilket jag tror alla hade blivit i dina skor. Men trots detta så tycker jag inte att man ska ha favoritpatienter, brukar du ha det?

2010-09-12 @ 13:05:12
Postat av: Underläkaren

Hej Eirk!



Favoritpatient eller inte beror på vad man lägger i ordet.



Att vissa patienter berör en mer än andra genom sitt lidande och sin död tror jag är ofrånkomligt så länge man inte är mer än människa.



Att inte låta detta "favoriserande" innebära att de får någon fördel gentemot andra är att hålla sig professionell.



Jag har inte låtit någon av mina "favoriter" få frikostigare recept eller fler undersökningar. Däremot har jag låtit dem beröra mig och utvecklas till en mer empatisk läkare.

2010-09-19 @ 23:50:53
URL: http://underlakaren.blogg.se/
Postat av: Margis

Tittar in på din blogg ibland med förhoppningen att du ska ha vuxit upp. Men icke. Samma självgoda tonårsmentalitet fortfarande.

2010-09-21 @ 15:06:13
Postat av: Underläkaren

Hej Margis!



Du får gärna utveckla vad du syftar på när du pratar om behov av att "växa upp" och "tonårsmentalitet", då blir din kritik konstruktiv och inte elak.

2010-09-21 @ 22:21:29
URL: http://underlakaren.blogg.se/
Postat av: S

att vara självgod är iallafall bättre än att vara bitter som du är MARGIS!!



ALL CREDD TILL DIG UNDERLÄKAREN :D

2011-01-12 @ 21:47:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0