Festivalnatt

Extra bemanning och tur var det - årets festivalnatt bjöd på fler besökare på akuten än på länge. Trots en extra kollega hann vi knappt med alla fulla, mer eller mindre medvetslösa, företrädesvis ungdomar som trillade in i på löpande band varvat med mer allvarliga intoxikationer, frakturer och en och annan gamling med yrsel.

Mitt i natten, fortfarande lite bitter över att jag varit tvungen att jobba i stället för att gå på festivalen, virvlade jag in på sköterskornas expedition. Mina byxor, som jag inte haft tid att byta, var nedkräkta med kebab och vodkarester. Stannade upp, samlade tankarna, summerade akutliggaren och konstaterade att alla var påtittade - allt var under kontroll! Tillät mig för en sekund att känna efter och insåg att jag kände mig mer levande än jag gjort under hela semestern.

Firade med en tvåminuterspaus: bytte till nya vita byxor, gjorde om hästsvansen och drack en halv kopp svart kaffe innan jag återvände till mitt älskade slagfält - på rätt sida om festivalen.

Glimt

Mycket av jobbet är otacksamt slit. Tråkiga patienter, patienter som är missnöjda och tycker att vi borde göra dem friskare än de känner sig. Kanske är det mer gnat och tjat än verkliga glädjestunder.

Därför gillar jag thyretoxikos-patienter. Det börjar med en patient som mår skitdåligt och har panik, hjärtklappningar, skakningar, torr mun och hud, som är trött, rasar i vikt och har diarre. Inte sällan tror hon att hon fått panikångest och kommer att dö. Några veckor till månader av medicinering senare är det en helt annan människa som sitter framför en, största problemet brukar vara lite kvarvarande trötthet och kanske att hon gått upp nåt kilo för mycket. Sjukdomen där sköldkörteln spyr ut för mycket av sit ämnesomsättningshormon i kroppen är obehaglig men ganska lätt och tacksam att behandla. Då är det tacksamt att vara doktor.

Idag var det tacksamt att vara doktor. En av dagens åtta patienter. Lever på det ett tag.

Igen

Så har en favoritpatient dött igen. Den här gången var det inte en nypensionerad man med lungcancer, som han jag skrev om här: http://underlakaren.blogg.se/2008/november/080822-du-ska-do.html

Hon var bara året äldre än mig, hade en liten dotter som nyss börjat skolan och hade precis förlovat sig med sin ungdomskärlek när livet tog en annan vändning. Hon fick cancer i magen som redan spridit sig till hela buken när man väl hittade den.

För mig och mina kollegor var det så uppenbart att det här var slutet. Hon var, vad vi sammanfattar med ordet "palliativ" - all vård syftar till att lindra symtom på cancern, men man kan aldrig att bota den. All cytostatika syftade till att bromsa cancern för en tid, men aldrig att ta bort den helt.

Men hon bet ihop och förklarade gång på gång att hon tänkte kämpa. Ingen cytostatiska var för jobbig, ingen strålning för tung. "Jag hoppas att metastaserna skall ha krymt vid nästa röntgen" var ett återkommande mantra. Ja nog kämpade hon. Hon kämpade så att flera kollegor nästan blev arga på henne. "Hon har inte tagit till sig att hon ska dö" sa de och jag var nog beredd att hålla med. Men jag kunde inte låta bli att tycka om henne, alltid lika trevlig och positiv även om hon kräktes mellan meningarna. Kunde allas namn, hälsade på stan när hon var hemma mellan cellgiftsbehandlingarna.

Och efter några års kamp så förlorade hon, oundvikligen. Hennes dödsannons informerade mig om att inte ens universitetssjukhuset kunnat rädda henne.

Historien hade kunnat vara slut där, även för min del, om jag inte av en tillfällighet råkat surfa in på hennes blogg. Av hennes inlägg framgick med all önskvärd tydlighet att hon visst hade insett att hon skulle dö, tvärtemot vad kollegornas trodde. Men hon ville så gärna leva, se sin dotter fylla åtta år, gifta sig med sin älskling, fika ytterligare en gång med vänninnorna. Hon planerade två veckor framåt, såg varje dag som en gåva som skulle tas till vara. Hennes kamp var inte ett fåfängt jagande efter pensionen som hon aldrig skulle nå, det var en kamp att leva fullt ut så länge det gick! Och den kampen vann hon med bravur.

Det är inte alltid patienter lär en något om att vara läkare, ibland lär de en något om att vara människa också.

RSS 2.0