Aj

Jour. Sökaren piper vid midnatt. Sjuksköterskan berättar att en cancerpatient med metastaser har blött näsblod i några timmar. Tar med grejor från akuten och springer upp till avdelningen för att lägga en tamponad. Slänger upp dören till sal 3 och möts av en kille jämnårig mig själv. Åsynen blir ett slag i magen. Jag undrar om han såg skuggan som drog över mitt ansikte innan jag samlade mig och lade mig till med min vanliga gladlynta sida. Lägger nästamponaden under hurtiga tillrop. Patienten är tacksam men gråter av obehag.

En förmaning att inte pilla och ett "gonatt". Sjunker ner på min lilla expedition. Försöker sortera intrycken. Hans sjukdom betyder en relativt snar död. Själv är han ung. Det går inte ihop. Man ska inte dö när man är ung.

Man ska inte var 30 år, patient och skaka om stackars underläkare mitt i natten. Eller stackars och stackars. Det är väl knappast mig det är synd om...


Askmolnet

Jag skulle ha suttit på en intressant kurs i staden på landets framsida idag. Men tji fick jag! Det omtalade askomolnet från den isländska vulkanen med det outtalbara namnet Eyjafjallajökull hindrade mitt lilla flygplan från att lyfta. Och SJ var överbokat till sista ståplats, så jag fick snällt masa mig till jobbet i vanlig ordning.

Men jag har svårt att vara riktigt bitter, slå nävet i bordet och kräva att någon skall ta på sig ansvaret för det där askmolnet (en motsvarighet till Laila Freivalds vid tsunamikatastrofen månne). För när allt kommer omkring är det mitt i kaoset lite uppfriskande att hela Europa kan lamslås av ett geologiskt fenomen på lilla Island? Det skakar om vår världsbild, påminner oss om att vi inte är en gudom som kan flyga vart den vill och lär oss att slå ner blicken i respekt för den natur vi så ofta behandlar allt för vårdslöst.

Lördag natt

Det är lördag kväll, snart söndag. Mina kompisar/kollegor sitter hos en kompis/kollega, dricker gott och filosoferar kring ditten och datten. Jag kunde inte slå mig till ro. Funderade över ett provsvar som jag saknade och om jag råkat dubbelboka någon patient på måndagen. Måste få veta, måste slappna av.

Det slutade med att jag tog en "promenad". Kunde inte erkänna att jag drog till jobbet mitt i helgen. Bara för att jag inte kan släppa det.

Sitter på mitt kontor, datorn surrar, annars tystnad. Odlingen var negativ vilket innebär att jag inte missat en ledinfektion. Man har lyckats dubbelboka patienter åt mig, lägger en lapp till sekreteraren som kommer att fixa det innan jag hinner till jobbet på måndag. Så var det gjort. Släcker och går. Bär med mig lite irritation över dubbelbokningen men lättnad över provsvaret.

Jag vet att jag nog lever för mycket i mitt jobb. Pratar om det, bloggar om det, går dit när jag är ledig... Samtidigt ger det mig en stor glädje och mening. Jag har hellre ett meningsfullt jobb som engagerar mig på min lediga tid än ett tråkigt jobb som jag genomlider alla veckans arbetsdagar.

Det bästa vore väl att ha glädje när man jobbar men förmåga att släppa det när man är ledig. Men jag vet inte riktigt hur det ska gå till, och jag saknar avstressade förebilder som kan ge mig ett gott exempel på hur man balanserar dessa två.

RSS 2.0