Vanligt hyfs, tack!

Jag kommer väldigt bra överrens med nästan alla mina patienter. Vi får fin kontakt, förstår varandra och det känns bra att veta att de är nöjda. Win-win. Men så finns det de, som man helst hade önskat långt långt bort - dels för att man känner att man inte kan göra något för dem och dels för att de inte bara är missnöjda utan dessutom uttrycker det på högst obehagliga sätt.

Jag pratade med en av dessa patienter i fredags på telefontiden - väl utredd hos diverse specialister utan specifik diagnos som inte blir bra på några mediciner. Hon ringde för att få sin sjukskrivning förlängd och det slutade med att hon skällde ut mig efter noter i säkert tio minuter innan hon slängde på luren. Hon hade inte ett enda förslag på hur vi skulle göra i stället, jag var helt enkelt bara den mest värdelösa person som fanns på denna jord. Till vilken nytta, kan man fråga sig? Hon blir inte friskare och jag kommer att undvika henne i framtiden om det är möjligt. Inte för att jag skäms utan för att hon faktiskt gör mig ledsen.

Jag är läkare, en professionell sådan och jag förnekar inte att mitt jobb är att göra livet bättre för andra människor. Jag kan ta kritik mot mitt handlande och omvärdera mina beslut vilket inte bara är viktigt utan i vissa fall livsviktigt. Om en patient tror att jag har gjort fel har han eller hon rätt att bli påtittad av en annan läkare, att få en second opinion. Allt det kan jag ta utan att dagen är förstörd.

Men jag ska faktiskt inte behöva ta rent skit. Hur sjuka och ledsna och frustrerade folk är är har de inte rätt att behandla mig som en sandsäck man kan avreagera sig på i brist på annat. För även om min telefon-patient inte inser det, (och inte heller borde behöva tänka på det hela tiden hon är hos mig,) så har jag också känslor.

Kommentarer
Postat av: ki-student

Jo, du har också känslor, men man får inte ta åt sig när man är i sin professionella roll. Det är faktiskt inte du som privatperson som blir utskälld så därför behöver inte du som privatperson bli påverkad. Alltså, patienterna kan kasta hur mycket skit på dig som helst men du ska inte ta den. Rent praktiskt betyder det att man inte får hamna i försvarsställning därför att det hjälper varken dig eller patienten. Min handledare som skulle meddela en familj att deras mamma/fru skulle dö inom 3 månader fick en del skäll men hennes strategi var att sitta där, låta allt skället komma och sen möta kritiken med förståelse och kanske t.o.m. be om ursäkt för något man inte ens själv är ansvarig för, för DERAS skull. För att DE ska må bättre. Det tyckte jag var så fint. Självklart lättare sagt än gjort förstås...

2010-02-07 @ 13:00:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0