Ny överläkare

Ny överläkare på sjukhuset. Hälsade som hastigast innan jag gick på jouren så han skulle ha ett ansikte när jag ringde honom senare på kvällen. "Jaså, det är du som är Underläkaren?" sa bakjouren med ett igenkännande leende. "Dina kollegor har skvallrat, det sägs att du är bra på att få akuten att flyta!"

Allt som behövdes för att den jouren skulle bli lyckad! :)

Tänk vad man (=jag) är mottaglig för smicker.

Lyssna!

Jag hade en patient på jouren för en vecka sedan. Hon sökte på grund av två saker: trötthet och kräkningar. När jag undersökte henne kände jag att hon hade en stor tumör i buken, större än en knytnäve - inte svårt att räkna ut varför hon mådde så dåligt!

Det som spädde på tragiken var det faktum att hon faktiskt hade sökt sin distriktsläkare för precis samma sak en vecka tidigare. När man söker läkaren får man ofta uppge en orsak till att man önskar ett besök tex "mage", "fot" eller "infektion". Min patient hade valt "trötthet" och när hon berättat klart om hur slut hon kände sig och skulle till att börja berätta om sina kräkningar avbröt läkaren henne med motivationen att tiden var slut och att hon hade fått ta upp sin sak nu.

Så patienten gick hem, fortsatte att leva på välling och vatten och kom in till akuten uttorkad som ett russin en vecka senare och gav mig en rejäl tankeställare.

Jag är själv på vårdcentral för tillfället och har också brådskande patienter som får ange "mage", "fot" eller "infektion" innan de ska träffa mig. Men det betyder inte att jag inte kan ta tio sekunder extra och lyssna på sak nummer två. Ofta har denna andra sak som inte innefattas i besöksorsaken hjälpt mig att lösa patientens problem. Det värsta som hänt är att jag tvingats säga "Tyvärr har jag en annan patient nu men jag kan boka in dig på en tid nästa vecka där vi kan ta upp resten av dina besvär."

Ibland är det svårt att vara doktor. Det är svårt att veta hur allt skall utredas och hur man ställer rätt diagnos. Jag har full förståelse för att en överbelastad distriktsläkare missar att det hundrade snoriga barnet den här månaden har en sällsynt missbildning i lungorna. Eller att en 80-årig änka som klagar på trötthet visar sig ha HIV... Men att missa en enkel diagnos när svaret finns framför näsan på en om man bara tar sig tid att lyssna är inte lika ursäktligt.

Vanligt hyfs, tack!

Jag kommer väldigt bra överrens med nästan alla mina patienter. Vi får fin kontakt, förstår varandra och det känns bra att veta att de är nöjda. Win-win. Men så finns det de, som man helst hade önskat långt långt bort - dels för att man känner att man inte kan göra något för dem och dels för att de inte bara är missnöjda utan dessutom uttrycker det på högst obehagliga sätt.

Jag pratade med en av dessa patienter i fredags på telefontiden - väl utredd hos diverse specialister utan specifik diagnos som inte blir bra på några mediciner. Hon ringde för att få sin sjukskrivning förlängd och det slutade med att hon skällde ut mig efter noter i säkert tio minuter innan hon slängde på luren. Hon hade inte ett enda förslag på hur vi skulle göra i stället, jag var helt enkelt bara den mest värdelösa person som fanns på denna jord. Till vilken nytta, kan man fråga sig? Hon blir inte friskare och jag kommer att undvika henne i framtiden om det är möjligt. Inte för att jag skäms utan för att hon faktiskt gör mig ledsen.

Jag är läkare, en professionell sådan och jag förnekar inte att mitt jobb är att göra livet bättre för andra människor. Jag kan ta kritik mot mitt handlande och omvärdera mina beslut vilket inte bara är viktigt utan i vissa fall livsviktigt. Om en patient tror att jag har gjort fel har han eller hon rätt att bli påtittad av en annan läkare, att få en second opinion. Allt det kan jag ta utan att dagen är förstörd.

Men jag ska faktiskt inte behöva ta rent skit. Hur sjuka och ledsna och frustrerade folk är är har de inte rätt att behandla mig som en sandsäck man kan avreagera sig på i brist på annat. För även om min telefon-patient inte inser det, (och inte heller borde behöva tänka på det hela tiden hon är hos mig,) så har jag också känslor.

RSS 2.0