Ska patienten alltid få veta allt?

Jag tror på öppenhet, kunskap och ärlighet. Kulturen där patienten är den siste som får veta hur illa det ligger till är förlegad, gammeldags och vidrig. Vetskap och medbestämmande måste vara självklar för våra patienter, det är faktiskt deras liv det handlar om. Allt detta har varit självklart så länge jag kan minnas.

 

Men så hände något som fick mig att se en ny sida av saken - en anhörig fick en cancer-diagnos, utan att veta att den var dödlig. Tappert bet hon ihop, planerade för framtiden och fortsatte med sina studier.

 

Jag våndades i veckor. "Hon måste få veta" ekade i huvudet. Det var min plikt att upplysa henne eftersom hon hade rätt att veta, eller? Jag var ju trots allt inte hennes doktor.

 

Det som fällde avgörandet var ett samtal med min syster som till min stora förvåning sa att hon absolut inte hade velat veta, på några villkor! Det var något om att hon inte hade kunnat bära den ångesten. Jag förstod och ändå inte, men beslöt mig för att hålla tyst. Min vän hade en doktor och jag litade på att denne gjorde sitt jobb och insåg vad detta jobb krävde och inte.

 

När det närmade sig slutet försökte jag ta upp ämnet, frågade om hon pratat med sin doktor om framtiden, prognosen. Det hade hon inte, sa hon. "Men vissa frågor ställer man inte för man vill inte heller veta svaret på dem", viskade hon genom morfinruset. Då förstod jag att jag gjort rätt den där gången när jag inte berättade - och jag som varit så nära!

 

Nu finns hon inte mer. Lämnade bara efter sig en tomhet jag inte kan trycka ner i tvätteriets vita säckar när jag går hem för dagen. Men hon lärde mig något som förundrar mig: folk vill inte alltid veta hela sanningen.

 

Numera tänker jag att folk alltid har rätt att få veta, men de har också rätt att slippa. Min uppgift som doktor blir inte att upplysa till varje pris utan först när patienten vill bli upplyst. Tyvärr kan jag inte fråga i stil med "Vill du veta sanningen eller inte?", så enkelt är det inte. Nej, jag måste ta reda på detta genom att vara lyhörd. Låta patienten ställa alla frågor - även om det innebär en lång stunds pinsam tystnad - och sedan svara på dem.

 

Vårt yrke är ju värre än en komplicerad kärleksrelation - vi förväntas nästan läsa tankar.


Kommentarer
Postat av: Lena

Min fråga lyder så här: Vad hon sängliggande i en säng på sjukhuset? Hade hon bara några veckor kvar?

Eller...?

För vore det jag och jag skulle ha möjlighet - så skulle jag rensa hela min plånbok och avsluta min tid med att leva lyxlivet.



2009-10-07 @ 17:36:48
Postat av: Underläkaren

Jo, hon låg på sjukhus, kom aldrig där ifrån. Var dessutom för sjuk för att kunna leva något lyxliv. Ibland är lyx att inte behöva ha ont, eller att lyckas sova en stund.

2009-10-07 @ 18:20:13
URL: http://underlakaren.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0