"Empati kan förgöra dig"

Jag reflekterar ofta kring min yrkesroll och mötet mellan mig och patienten. Jag vet att många patienter blir glada när de får en tid till mig i stället för "till nån av de arga gubbarna" som en liten förskrämd dam uttryckte sig om mina manliga kollegor.

Som AT-läkare ska man göra en "sit in" för varje placering man tar sig igenom. Detta är en patientkonsultation under överinsyn från ens handledare som man sedan får bedömd utifrån ett speciellt formulär.

"Du är väldigt duktig" sa min handledare efter min sit in på primärvården "men tänk på att för mycket empati kan förgöra dig". Min skepticism gick inte att ta miste på. Han förklarade att om man började känna för och tycka synd om varje patient så kunde man inte hjälpa dem och mådde till slut bara dåligt själv.

Jag tror han har en poäng i det han säger men att han blandat samman begreppen. Empati är så vitt jag vet förmåga till att förstå vad någon annan känner och använda det i mötet med denna person. Det min handledare skyr som pesten är snarare sympatin som fyller mig med känslor över någon annans olycka, hindrar mig från att göra ett bra jobb och beslöjar resten av min dag även när jobbet är slut.

Ska jag nämna att min handledare är väldigt trött på sitt jobb? Men vem vet, han kanske började som mig en gång i tiden - full med vackra ideal och goda intentioner...

Fast hellre empatisk flicka än arg gubbe!

Ska patienten alltid få veta allt?

Jag tror på öppenhet, kunskap och ärlighet. Kulturen där patienten är den siste som får veta hur illa det ligger till är förlegad, gammeldags och vidrig. Vetskap och medbestämmande måste vara självklar för våra patienter, det är faktiskt deras liv det handlar om. Allt detta har varit självklart så länge jag kan minnas.

 

Men så hände något som fick mig att se en ny sida av saken - en anhörig fick en cancer-diagnos, utan att veta att den var dödlig. Tappert bet hon ihop, planerade för framtiden och fortsatte med sina studier.

 

Jag våndades i veckor. "Hon måste få veta" ekade i huvudet. Det var min plikt att upplysa henne eftersom hon hade rätt att veta, eller? Jag var ju trots allt inte hennes doktor.

 

Det som fällde avgörandet var ett samtal med min syster som till min stora förvåning sa att hon absolut inte hade velat veta, på några villkor! Det var något om att hon inte hade kunnat bära den ångesten. Jag förstod och ändå inte, men beslöt mig för att hålla tyst. Min vän hade en doktor och jag litade på att denne gjorde sitt jobb och insåg vad detta jobb krävde och inte.

 

När det närmade sig slutet försökte jag ta upp ämnet, frågade om hon pratat med sin doktor om framtiden, prognosen. Det hade hon inte, sa hon. "Men vissa frågor ställer man inte för man vill inte heller veta svaret på dem", viskade hon genom morfinruset. Då förstod jag att jag gjort rätt den där gången när jag inte berättade - och jag som varit så nära!

 

Nu finns hon inte mer. Lämnade bara efter sig en tomhet jag inte kan trycka ner i tvätteriets vita säckar när jag går hem för dagen. Men hon lärde mig något som förundrar mig: folk vill inte alltid veta hela sanningen.

 

Numera tänker jag att folk alltid har rätt att få veta, men de har också rätt att slippa. Min uppgift som doktor blir inte att upplysa till varje pris utan först när patienten vill bli upplyst. Tyvärr kan jag inte fråga i stil med "Vill du veta sanningen eller inte?", så enkelt är det inte. Nej, jag måste ta reda på detta genom att vara lyhörd. Låta patienten ställa alla frågor - även om det innebär en lång stunds pinsam tystnad - och sedan svara på dem.

 

Vårt yrke är ju värre än en komplicerad kärleksrelation - vi förväntas nästan läsa tankar.


RSS 2.0