För nära?

Var ute på stan i veckan när en merca körde upp bredvid mig. Rutan vevades ner och ut tittade en brunbränd kille dubbelt så gammal som mig själv. "Hej Underläkaren!" sa han och log brett. Jag kände inte igen honom för fem öre, och hur kunde han veta vad jag hette? "Det är jag, Patienten, med gallblåsan!" utbrast han som svar på mitt frågande ansiktsuttryck varpå jag mindes den pratsamma patienten jag haft på kirurgen: Det var ju "5:2" vars gallstenar jag både diagnostiserat och opererat.
Vi pratade lite smått, tog i hand och begav och sedan var och en hem till sitt. Vi kommer nog inte att träffas igen.
Men han finns där ute, tillsammans med ett växande antal före detta patienter som kommer att dyka upp i min vardag när jag handlar på ICA, tränar på gymmet eller väljer underkläder på H&M. När privat och jobb möts på ett sätt som inte alltid kommer att utmynna i ett gemytligt samtal genom en vindruta. Kanske kommer snart den dag då en patient ringer hem till mig för att diskutera sina åkommor, vill lägga till mig som vän på facebook eller - ännu värre - börjar terrorisera mig för något "felaktigt" beslut jag tagit.
Kanske har jag ett starkt argument för att inte vara så hjärtlig med mina patienter. Eller så är jag bara nojig - allt som hänt är att en patient hejat på mig i all enkelhet!

AT-tentan

Efter 5,5 års universitetsstudier och 18 månaders AT-tjänst är det så dags för den avslutande tenta som möjiggör för Underläkaren att ansöka om legitimation hos socialstyrelsen: AT-tentan. Eller "Examination efter Läkares Allmäntjänstgöring" som det heter när det ska vara lite finare.

I början av AT-tjänsten kändes den oändligt avlägsen och lättnaden över att slippa plugga var enorm. Då var det action som gällde och kunskapen växte på ett nytt sätt. Det var en fantastisk tid. Jag hade faktiskt aldrig ambitionen att plugga varje vecka under AT:n. Hursomhelst har den börjat närma sig och till min förvåning var det faktiskt inte särskilt motigt att börja plugga igen, jag hade fått min välbehövliga paus. Eller plugga och plugga, erfarenheten säger mig att ett gott tentaresultat inte bara handlar om kunskap.

Att vara bra på att skriva tentor handlar, enligt min erfarenhet, om:
1) Att lära sig förstår vad frågeställaren vill ha för svar
2) Att lära sig det som det ofta frågas på
3) Att minimera sina slarvfel
4) Att läsa på allt som tagits upp på kursen som föregår tentan

Eftersom punkt fyra i mitt fall innbär att jag skulle behöva gå igenom cirka en hyllmeter litteratur och tre hyllmeter anteckningar har jag koncentrerat mig på punkt 1 - 3. Efter att ha gått igenom de senaste årens AT-tentor tror jag att jag börjar skapa mig en ganska bra bild av vad som behövs för att kunna skriva en med hyfsat resultat.

Reflektioner kring punkterna ovan:
1) På frågan: "Hur vill du utvidga anamnesen?" är det nästan alltid rätt med: Tidigare och nuvarande sjukdomar, mediciner, heriditet, social situation, rökning, alkohol och droger (specillet inom psyk), debut av aktuellt symtom och utveckling därav (inom kirurgin är smärtanamnesen och avföringen alltid central). I status ska man inte glömma thyroidea, lymfkörtlar och bröst vid minsta malignitetsmisstanke. Och PR, alltid!
2) Återkommande medicinfrågor är hjärtinfarkt och vilka mediciner man skall stå på efter en sådan, EKG tolkning och inflammatorisk tarmsjukdom. På psykiatridelen vill de nästan alltid ha utredning med diverse skattningsformulär och diagnosen skall sättas enligt ICD 10 eller DSM IV, du skall dessutom kunna diagnoskriterierna utantill framförallt för alkoholberoende, missbruk, depression, schizofreni och personlighetsstörning. Kirurgerna vill som sagt alltid ha en noggran smärtanamnes, ett amylasvärde och en buköversikt. Allmänmedicin handlar ofta om hypothyreos, anemi och dyspepsi.
3) När du skrivit ett svar, gå tillbaka till frågan och fråga dig: Vad vill frågeställaren veta och har jag svarat på det?

Måste jag tillägga att det viktigaste inte är tentaresultatet utan den kompetens som det tyder på? Starkaste intrycket efter en tids pluggande är som tur är att man har lärt sig enormt mycket under AT:n. Och även tack vare pluggandet har jag lärt mig massor genom att jobba med fall och facit. Man får en feedback som ofta saknas på kliniken.

"Är du inte nervös?" frågar mina vänner. Med risk för att låta nonchalant så känner jag att jag faktiskt inte orkar. Jag har varit så nervös inför så många tentor så du kan inta ana. I början var jag nervös en hel vecka innan en tenta vilket eskalerade i illamående, magknip och diarréer kvällen innan. En natt utan en blund i ögonen senare vinglade jag in i tentasalen, fullständigt övertygad om att jag skulle misslyckas katastrofalt och att himlen skulle falla ner på mitt huvud. Fast jag överlevde varje gång och tentorna gick bra. Och efter fem års tentande hade min hjärna insett att det inte lönade sig att vara nervös. Så nej, jag är inte nervös, jag varken måste eller orkar det.

Så den där tentan kan få komma, ska bli mig ett nöje att skriva den - inte minst med tanke på att det är den sista tentan någonsin! Omtenta? Nån gång ska vara den första.

RSS 2.0