Några ord om psykiatriplaceringen, numera ett minne blott

De flesta suckar inför sin pysk-placering, tar ut så mycket ledighet de förmår och biter ihop resterande del av tiden. Jag försökte ha ett öppet sinne, även om det inte är psyk jag kommer att syssla med resten av livet, och såhär i efterhand kan jag säga att jag både haft bland de bästa patientemöten jag någonsin haft och sett de mest målande sjukdomsbilderna någonsin under denna tid. Tänk vad härligt att få inge hopp till en patient med ångest eller få se in i den bizarra värld som omger en paranoid psykos. Att det finns sjukdomar som på allvar får folk att tro att det bor spioner från venus i gatlyktorna, att djävulen pratar genom kylskåpsfläkten och att reklambladen är hemliga meddelande från en okänd superhemlig organisation är fascinerande likväl som tragiskt.

 

Sjukdomarna är väldigt annorlunda, kanske lite mer abstrakta än de inom medicinen och inte minst kirurgin. Ett exempel på det sistnämnda: De flesta kan skapa en mental bild av vad ett inflammerat blindtarmsbihang innebär, likaså varför man får en hjärtinfarkt, men kanske inte hur serotoninbrist i hjärnan kan orsaka depression.

 

Som vetenskap strävar dock psykiatrin efter att vara minst lika evidensbaserad som medicinen och kirurgin. Läkemedel, kognitiv beteendeterapi och samtalsterapi ska ha en bevisad effekt innan man börjar använda dem - de ska ju trots allt finansieras av skattepengar. Ändå verkar folk i gemen anse sig ha större berättigande att ha åsikter om just psykiatrin, dess sjukdomar, orsakssamband och behandling än om andra så kallade "somatiska" åkommor. Patienter och anhöriga kommer ofta med föreställningar om att hjärnans sjukdomar inte ska behandlas med "piller" utan bara med prat - även om man bevisat att just pillret är mest effektivt i det aktuella fallet. (Piller är inte alltid mest effektivt, men ofta.) Tänk den dagen en patient med tarmvred säger: "Nej, det där med operation tror jag inte på. Ta hit en kurator så vi får reda ut det här på riktigt."

 

Hm, inser att jag snart kommer att reta upp någon läsare ordentligt. Även det är intressant. Folk blir så engagerade när det kommer till psyk. Det är som om sjukdomarna i sig är kränkande, kanske för att de inkräktar så på vår integritet, vårt jag, vår själ, dem vi innerst inne är... Många skulle hellre förlora ett ben än få en annan personlighet, i det första fallet är de ju fortfarande sig själva.

 

Nog om det. Jag ska inte bli psykiatriker. Inte för att det inte är intressant utan för att det skulle innebära att jag skulle tvingas försaka så mycket som jag tycker är roligt. Som att sy ihop sår, trombolysera hjärnblödningar och diagnosticera benign lägesyrsel. 

 

Jag är inte tillräckligt trött på resten av medicinen för  att bli psykiatriker - än.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0