Distriktets vedermödor, vecka 1

Så var man ny igen, nu är det vårdcentralen som gäller i ett halvår. Kan väl inte vara så svårt, som arbetet på akuten fast mindre sjuka patienter och mer tid, eller?

Patient nummer två har en timme avsatt. Besöksorsak "a" vilket kan stå för vad som helst. Hon är stor, pinsamt nog får jag byta karmstolen på mitt lånta kontor mot en pall för att hon ska få plats. Efter mångt och mycket sätter hon sig ner och släpper bomben: "Jag vill ha hjälp att gå ner i vikt." Det är allt. Hon är tjock och vill gå ner i vikt och jag önskar av hela mitt hjärta att jag stått på akuten med ett hjärtstopp i stället. Ett underbart ventrikelflimmer som kan behandlas enligt en otvetydig algoritm.

Jag sticker in huvudet på kollegans kontor och frågar om vi har något program för överviktiga och får det uppmuntrande svaret att vi inte har något annat att erbjuda än en dietist och en sjukgymnast och att inget av dem gör underverk, bara patientens egen ansträngning och min piska. Patienten vill ha något mer, ett trolleri. Jag vill hem.

När vi underläkare jobbar på akuten klagar vi ständigt på att vi får ta hand om primärvårdsfall - icke akut sjuka patienter som borde fått en tid på sin vårdcentral men som inte fått det och därför drar upp väntetiderna för dem som är akut sjuka på riktigt. Nu börjar jag inse att jag inte vet någonting om primärvårdspatienter, kan bara anta att tjocka damen bara är början. Vad kommer härnäst? Någon som vill ha hjälp att få livspuzzlet att gå ihop?

Det som är svårt behöver inte vara det som är mest allvarligt. Att få någon att leva sundare är nästan omöjligt och oändligt mycket svårare än att handlägga en hjärtinfarkt. Jag har alltid sagt att distriktsläkare nog är det svåraste som finns. Jag tror jag haft rätt.

Kommentarer
Postat av: En undersköterska

Hej. Snubblade över din blogg på något sätt och blev helt fast, har nog suttit här i över en timma nu och läst och läst. Känns bra på något sätt att få mera inblick i hur en underläkare känner och har det. Jag jobbar på en medicinavdelning där underläkare kommer och går nästan varje vecka, vissa längre och vissa kortare. Har många gånger tänkt att det inte kan vara så lätt att komma dit helt ny utan att känna till just den avdelningen rutiner och osynliga regler. Sjuksyrrorna svär i tysthet över att uläkaren är långsam med att skriva remisser och hemgångar, och suckar lite menande när uläkaren frågar en fråga för mycket på ronden. Inte alla såklart, men det händer. Sedan finns det oss som ser er med stor glädje, hur ni fortfarande har orken och glöden att ta er an "tråkiga" patienter, hur ni tar er tid att växla mer än fem ord med patienten på ronden. Och sen hummar vi i fikarummet..."den där uläkaren...hon var bra hon". Vi blir glada när ni frågar oss under/sjuksköterskor hur patienten egentligen mår/äter/klarar sig. Det ger oss mera ork till vårat arbete, att veta att det spelar någon roll. Lycka till i framtiden!

2009-05-12 @ 19:25:12
URL: http://audreyc.blogg.se/
Postat av: Underläkaren

Tack! Dina ord värmer verkligen.

2009-05-12 @ 23:45:41
URL: http://underlakaren.blogg.se/
Postat av: en kollega

hej,

kan bara instamma med foregaende talare.. jag ocksa har snubblat over din blogg, dammsugit den pa gamla inlagg o kollar regelbundet efter nya. igenkanningsfaktorn ar hog, vi ar pa ungefar samma stalle i karriaren. kanns pa nagot satt trostande att lasa, jag ar inte ensam om att kampa over att finna min plats inom det har yrket. tack.

2009-05-14 @ 11:55:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0