Distriktets vedermödor, vecka 3

Det var en liten tant med gräddigt hår som sökte för trötthet, precis som så många andra. Till skillnad från de flesta andra visade det sig dock att hon hade en underfunktion av sköldkörteln vilket är enkelt av substituera. Så jag satte in sedvanlig medicinering och ringde upp två veckor senare för att se hur hon mådde - och hon mådde så fint. Hon vågade knappt tro det var sant men nog tyckte hon att orken återvände. Hennes späda stämma vibrerade av glädje och tacksamhet.

Uppföljning, återkoppling. Jag tror jag funnit primärvårdens guldkorn!

Rapport från underläkaren på vårdcentralen, vecka 3: Läget är inte fullt lika hopplöst längre.

Några ord om psykiatriplaceringen, numera ett minne blott

De flesta suckar inför sin pysk-placering, tar ut så mycket ledighet de förmår och biter ihop resterande del av tiden. Jag försökte ha ett öppet sinne, även om det inte är psyk jag kommer att syssla med resten av livet, och såhär i efterhand kan jag säga att jag både haft bland de bästa patientemöten jag någonsin haft och sett de mest målande sjukdomsbilderna någonsin under denna tid. Tänk vad härligt att få inge hopp till en patient med ångest eller få se in i den bizarra värld som omger en paranoid psykos. Att det finns sjukdomar som på allvar får folk att tro att det bor spioner från venus i gatlyktorna, att djävulen pratar genom kylskåpsfläkten och att reklambladen är hemliga meddelande från en okänd superhemlig organisation är fascinerande likväl som tragiskt.

 

Sjukdomarna är väldigt annorlunda, kanske lite mer abstrakta än de inom medicinen och inte minst kirurgin. Ett exempel på det sistnämnda: De flesta kan skapa en mental bild av vad ett inflammerat blindtarmsbihang innebär, likaså varför man får en hjärtinfarkt, men kanske inte hur serotoninbrist i hjärnan kan orsaka depression.

 

Som vetenskap strävar dock psykiatrin efter att vara minst lika evidensbaserad som medicinen och kirurgin. Läkemedel, kognitiv beteendeterapi och samtalsterapi ska ha en bevisad effekt innan man börjar använda dem - de ska ju trots allt finansieras av skattepengar. Ändå verkar folk i gemen anse sig ha större berättigande att ha åsikter om just psykiatrin, dess sjukdomar, orsakssamband och behandling än om andra så kallade "somatiska" åkommor. Patienter och anhöriga kommer ofta med föreställningar om att hjärnans sjukdomar inte ska behandlas med "piller" utan bara med prat - även om man bevisat att just pillret är mest effektivt i det aktuella fallet. (Piller är inte alltid mest effektivt, men ofta.) Tänk den dagen en patient med tarmvred säger: "Nej, det där med operation tror jag inte på. Ta hit en kurator så vi får reda ut det här på riktigt."

 

Hm, inser att jag snart kommer att reta upp någon läsare ordentligt. Även det är intressant. Folk blir så engagerade när det kommer till psyk. Det är som om sjukdomarna i sig är kränkande, kanske för att de inkräktar så på vår integritet, vårt jag, vår själ, dem vi innerst inne är... Många skulle hellre förlora ett ben än få en annan personlighet, i det första fallet är de ju fortfarande sig själva.

 

Nog om det. Jag ska inte bli psykiatriker. Inte för att det inte är intressant utan för att det skulle innebära att jag skulle tvingas försaka så mycket som jag tycker är roligt. Som att sy ihop sår, trombolysera hjärnblödningar och diagnosticera benign lägesyrsel. 

 

Jag är inte tillräckligt trött på resten av medicinen för  att bli psykiatriker - än.


Distriktets vedermödor, vecka 2

Andra veckan inleddes med att jag längtade tillbaks till akuten. Dels på grund av känslan av att det händer något med hyfsad hastighet på akuten, dels på grund av närvaron av kollegor. En distriktsläkares vardag är minst sagt ensam. Visst har jag handledare och visst ställer de upp när jag behöver hjälp men jag sitter ändå ensam på mitt kontor största delen av tiden.

 

Veckan reflektion kring patientflödet är att detta är minst sagt varierat. Jag har turen att vara på en välbemannad vårdcentral där AT-läkarna inte i första hand förväntas bidraga till produktionen utan för en gångs skull betraktas som de lärlingar vi är. Ändå känns det nästintill hopplöst när man inser vilket kunskapsfält man förväntas täcka som distriktsläkare. För att ta ett exempel från mitt dagsprogram: Första patienten hade problem med ett knä, andra med svullna leder, tredje med bröstsmärtor, fjärde med blod i avföringen, femte med yrsel, sjätte med eksem, sjunde med nedstämdhet och så vidare. Även om jag hinner läsa på om varenda patients åkomma känns det som det kommer att dröja så länge innan det dyker upp ett liknande problem igen att jag då kommer att ha glömt hur det var man skulle handlägga det. Man börjar förstå hur någon ens kan fundera på att specialisera sig på ögats främre segment!

 

Det enda som är ständigt återkommande verkar vara trötta gamlingar och hostiga barn.


Distriktets vedermödor, vecka 1

Så var man ny igen, nu är det vårdcentralen som gäller i ett halvår. Kan väl inte vara så svårt, som arbetet på akuten fast mindre sjuka patienter och mer tid, eller?

Patient nummer två har en timme avsatt. Besöksorsak "a" vilket kan stå för vad som helst. Hon är stor, pinsamt nog får jag byta karmstolen på mitt lånta kontor mot en pall för att hon ska få plats. Efter mångt och mycket sätter hon sig ner och släpper bomben: "Jag vill ha hjälp att gå ner i vikt." Det är allt. Hon är tjock och vill gå ner i vikt och jag önskar av hela mitt hjärta att jag stått på akuten med ett hjärtstopp i stället. Ett underbart ventrikelflimmer som kan behandlas enligt en otvetydig algoritm.

Jag sticker in huvudet på kollegans kontor och frågar om vi har något program för överviktiga och får det uppmuntrande svaret att vi inte har något annat att erbjuda än en dietist och en sjukgymnast och att inget av dem gör underverk, bara patientens egen ansträngning och min piska. Patienten vill ha något mer, ett trolleri. Jag vill hem.

När vi underläkare jobbar på akuten klagar vi ständigt på att vi får ta hand om primärvårdsfall - icke akut sjuka patienter som borde fått en tid på sin vårdcentral men som inte fått det och därför drar upp väntetiderna för dem som är akut sjuka på riktigt. Nu börjar jag inse att jag inte vet någonting om primärvårdspatienter, kan bara anta att tjocka damen bara är början. Vad kommer härnäst? Någon som vill ha hjälp att få livspuzzlet att gå ihop?

Det som är svårt behöver inte vara det som är mest allvarligt. Att få någon att leva sundare är nästan omöjligt och oändligt mycket svårare än att handlägga en hjärtinfarkt. Jag har alltid sagt att distriktsläkare nog är det svåraste som finns. Jag tror jag haft rätt.

RSS 2.0