Skvallerbytta bing-bong...

 

Jag ska göra något jobbigt i morgon: jag ska gå in till min chef och berätta att jag tror det begåtts ett fel på vår arbetsplats. 

 

Jag är delvis delaktig i det själv, om än som en passiv åskådare som kanske borde ha gjort något. Ingen har kommit till skada men det är min plikt att ta upp dylika ting och jag måste få veta vad som är rätt för framtiden. 

 

Nackdelarna är självklart att jag själv kan få en utskällning, uthängning eller vad vet jag för mitt eget misstag eller att personalen kan betrakta mig som en skvallerbytta. Inte underligt att mycket tigs ihjäl. Att knipa mun hade helt klart varit enklast.

 

Jag vet verkligen inte hur det kommer att gå, men det är det enda rätta. Hoppas att det som är rätt också blir det som känns bäst i slutändan.


Ett liv som patient

Denna veckan har jag haft det otroligt tacksamma uppdraget att praoa i en psykiatrisk rehabiliteringsgrupp. Inga jourer, epikriser eller avdelningsarbete. Bara förmånen att få sätta sig ner med en kopp kaffe med de psykiskt sjuka i gruppen och lära känna dem. 

 

Hur ofta lär vi känna folk som läkare? Psykpatienter inte minst som nog en del av oss tycker är lite läskiga. De kan ju få för sig att skada oss, eller så säger vi något fel och har förstört deras liv. Nu fick de chansen att visa sig som de öppna, varma och mänskliga människor de är, bara med lite större svårigheter att sammarbeta med sig själva och sin omgivning. Vi bytte recept och livserfarenheter, fantastiskt. Mer mänskligt kan det inte bli.

 

Gruppaktiviteterna med målning, fysisk aktivitet och matlagning var dessutom givande på ett rent personligt plan. Lite utvecklande, som på ett retreat, nästan...


Psyk: MÅSTE + INTE + VÄRDERAS

Psykiatri är, om inte annat, väldigt annorlunda mot resten av vad läkarkåren sysslar med.

För en gångs skull MÅSTE man:
- Bära civila kläder på jobbet, just som man trodde att man aldrig skulle behöva shoppa igen
- Ha ett överfallslarm vart man går
- Använda formulär för att få mätbara parametrar i klass med CRP och Hb.

På psyk hittar man INTE:
- En enda läkarrock
- Nålar, droppställningar eller patientkläder.
- Gåronder

För ovanlighetens skull VÄRDERAS:
- Hur folk tror att de mår
- Deras uppväxt och vänkrest
- Fikatid med patienterna såsom kvalitetstid

Men det finns ett gissel som underläkaren på psyk delar med kollegor oavsett specialitet: EPIKRISER!

Avslöjad!

"Jag hittade din blogg igår" kläckte min kollega i förbifarten över en fredagsöl.  "Jag snubblade över den och efter en stund insåg jag att det måste vara du!" skrattade han förtjust. "En del av karaktärerna var omisskänsliga" fortsatte han mens mitt hjärta fortfarande jobbade på att hitta tillbaka till sin vanliga rytm. "Den var fin, välskriven, jag blev riktigt rörd." tröstade han när han såg mitt överraskade ansiktsuttryck. Det var ingen idé att spela dum, jag var redan avslöjad.

"Vadå för blogg?" sa kollega nummer två yrvaket varpå förrädaren bet sig i läppen. "Det kanske var meningen att den skulle vara anonym?" sa han när han insåg i vilket sammanhang han valt att avslöja mig. "Jo, det var väl det!" sa jag spetsigt. "Det blir så mycket enklare då vad gäller sekretess och att skriva om sina känslor."

Så blev det tyst, en lång stund. Vi teg båda som muren, kollega nummer två förstod att han inte skulle få veta mer den kvällen och så satt vi alla tysta och dumma tills någon hittade något nytt att prata om.

Man får väl passa sig lite extra när man skriver i framtiden... 

RSS 2.0