Hopplösa fall?

Jag börjar inse att vi som läkare inte kan göra allt bra. Många är de patienter som aldrig blir nöjda. Där vi efter undersökningar och mediciner fortfarande inte får vår patient så pass välmående att han eller hon är nöjd. Det är hemskt frustrerande för oss båda.

Många hanterar detta genom att undvika dylika patienter alternativt hålla sig kort med dem - det är som en skyddsmekanism, ett självförsvar. Andra skickar patienten på långdragna utredningar för att spara tid. Ett fåtal säger rakt ut till patienten att det inte finns mer vi kan göra. Men det får inte patienten att må något bättre. De som fortsätter engagera sig brukar också tröttna efter ett tag.

Jag har ingen lösning på problemet. Än så länge tar jag mig tid, lyssnar, anstränger mig verkligen. Finkammar redan gjorda utredningar, försöker hitta nya relevanta sådana. Tänker att jag inte har all kunskap, att det finns något som både jag och alla andra kollegor kanske missar. Luskar efter styrkor hos patienten; vad kan han göra själv? Det är trots allt han som känner sin kropp bäst. Försöker få patienten att känna hopp, men inte falskt sådant. Kanske kan målet vara att detta ska bli bättre, om än inte bra.

Men jag är så otillräcklig så otillräcklig. Och ibland hör jag mig själv avbryta en patient mitt i en klagoramsa och förklara att jag tyvärr måste gå eftersom det är fler som väntar. Låter dem vänta lite längre eller låter en kandidat ta anamnesen.

Vad är lösningen, egentligen? Jag tror inte att den finns, och om den finns är den inte enkel för då hade fler använt sig av den. Så jag fortsätter väl med mitt lyssnande empatiska sätt - så länge jag nu orkar.

Kommentarer
Postat av: johan

Hej!



Det är nog väldigt hälsosamt att patienten inte är riktigt nöjd till en början. Varför skall man nöja sig med 90% istället för 100%. Men tids nog måste patienten acceptera sitt öde. Men till en början är det nyttigt att inte vara helt tacksam.



Det är ju ofta en sorgeprocess att minsta egenskaper, det måste man ha i beaktande.



jag tror för dig som är relativt ny i yrket, så kan det vara lärorikt att försöka luska lite varje fall och se vilka utredningar som har gjorts och fundera över varför.

2009-06-22 @ 12:21:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0