Ett år går fort

Så har man tagit sig igenom sitt första år som AT-läkare. Jag kan inte säga att det har gått fort, för då hade jag inte hunnit lära mig så mycket. Men det har varit bra, trots allt. Trots HSAN-anmälan, journätter, döende patienter och arga anhöriga. För jag har blivit en bättre läkare samtidigt som jag lärt mig att ta ansvar, räddat liv och nått fram till människor som befunnit sig i den värsta situationen de någonsin varit i - och än så länge är det sporre nog.

 

Sen undrar man såklart hur man kommer att hantera det här jobbet om tio, tjugo eller trettio år. Om jag ligger i kan jag ha fyrtio yrkesverksamma år framför mig. Undrar om man fortfarande kommer att tycka det är lika spännande och tillfredställande då. Kommer man att drivas av sporren att utvecklas, lära sig och möta sina patienters behov när man är sextio år? Finns något sätt att försäkra sig om att man kommer att ha glöden kvar.

 

Än så länge förlitar jag mig på en god portion ärlighet mot mig själv, en man som lovat att säga till mig när han tror jag är på väg i fel riktning och en tro på att vi faktiskt har världens bästa yrke.

 

Fler råd någon? Eller kan man aldrig vaccinera sig mot tristess?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0