Nonchalans och kandidater

Jag joggar in på underläkarexpeditionen tre minuter innan jouren börjar. Grabbar tag i mina favoritkläder och byter om bakom en bokhylla. Fyller fickorna med allt som är nödvändigt inför en jour: penna, stetoskop och telefonlista med viktiga nummer. Kör bort en kandidat från en av datorerna, slänger upp fötterna på skrivbordet och häller i mig en kopp kaffe från automaten bredvid hissarna.

 

Pladdrar på med avgående jour om platssituation, fredagsmys och bristen på bra frisörer samtidigt som jag signerar bort blanka urinstickor från signeringslistan. När folket börjat droppa av finner jag mig inte vara ensam som väntat. I ett hörn sitter en ung tjej (säkert tre-fyra år yngre än mig själv) med strikt hästsvans, alldeles för stor rock och sprängfulla fickor. Det är fickorna som avslöjar henne som kandidat. Ingen som jobbar på riktigt orkar släpa på så mycket saker i längden. Hon har suttit där en halvtimme och medger på min direkta fråga att hon tänker gå bredvid mig ikväll. Hon ser dock skeptisk ut, jag antar att min uppenbarelse tidigare inte var den mest förtroendeingivande.

 

Lite skamfylld beslutar jag mig för att kompensera för min tidigare nonchalans genom att vara en riktigt bra handledare. Jag drar med henne runt på akuten, visar ambulansintaget och akutrummen. Förklarar arbetsflödet och hur jag brukar jobba. Så tutar ambulanslarmet och jag beordrar henne att följa med. Det kommer in en medvetslös dam i fyrtioårsåldern, spännande och lite läskigt. Dels för att samla mina egna tankar och dels för kandidatens skull berättar jag högt hur jag tänker. Tar rapport från ambulanspersonalen, kontrollerar mun, andning och cirkulation, konstaterar att hon verkar stabil. Går igenom MIDAS HUSK och konstaterar att en stor och en liten pupill tyder på att problemet borde vara av cerebral art. Snabbt iväg till datortomografen där vi lite nöjda konstaterar att vi hade rätt. In med narkosdoktorn för intubation inför transporten. Ett tag senare vinkar vi av ambulansen och vår patient som far vidare till stora universitetssjukhuset och neurokirurgernas livräddande ingrepp.

 

Resten av kvällen fortsätter i samma stuk avseende sjuka och spännande fall. Min kandidat får ta en egen patient, vi tränar på att göra en bra presentation av ett patientefall och många timmar senare tittar hon på klockan och inser att hon kunde ha gått för flera timmar sedan och ändå förtjänat sin underskrift på "Bredvidjourer-papperet". Vi skiljs åt nöjda och glada. Hon har fått känna på att vara doktor och jag har både kompenserat för min initiala nonchalans och fått erfara nöjet av att handleda och lära ut.


Kommentarer
Postat av: Doktoranden

Bra gjort. Fler handledare som du tack!

2009-06-17 @ 12:00:45
URL: http://doktorandtankar.blogspot.com
Postat av: Lena

Hej!

Är tiden gällande distriktmottagningen över nu?

Hur många veckor var du distriktläkare?



2009-06-17 @ 19:35:28
Postat av: Underläkaren

Jo, jag är kvar på distriktet, går lite jourer emellanåt bara.

2009-07-06 @ 23:02:43
URL: http://underlakaren.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0