Hopplösa fall?

Jag börjar inse att vi som läkare inte kan göra allt bra. Många är de patienter som aldrig blir nöjda. Där vi efter undersökningar och mediciner fortfarande inte får vår patient så pass välmående att han eller hon är nöjd. Det är hemskt frustrerande för oss båda.

Många hanterar detta genom att undvika dylika patienter alternativt hålla sig kort med dem - det är som en skyddsmekanism, ett självförsvar. Andra skickar patienten på långdragna utredningar för att spara tid. Ett fåtal säger rakt ut till patienten att det inte finns mer vi kan göra. Men det får inte patienten att må något bättre. De som fortsätter engagera sig brukar också tröttna efter ett tag.

Jag har ingen lösning på problemet. Än så länge tar jag mig tid, lyssnar, anstränger mig verkligen. Finkammar redan gjorda utredningar, försöker hitta nya relevanta sådana. Tänker att jag inte har all kunskap, att det finns något som både jag och alla andra kollegor kanske missar. Luskar efter styrkor hos patienten; vad kan han göra själv? Det är trots allt han som känner sin kropp bäst. Försöker få patienten att känna hopp, men inte falskt sådant. Kanske kan målet vara att detta ska bli bättre, om än inte bra.

Men jag är så otillräcklig så otillräcklig. Och ibland hör jag mig själv avbryta en patient mitt i en klagoramsa och förklara att jag tyvärr måste gå eftersom det är fler som väntar. Låter dem vänta lite längre eller låter en kandidat ta anamnesen.

Vad är lösningen, egentligen? Jag tror inte att den finns, och om den finns är den inte enkel för då hade fler använt sig av den. Så jag fortsätter väl med mitt lyssnande empatiska sätt - så länge jag nu orkar.

Nonchalans och kandidater

Jag joggar in på underläkarexpeditionen tre minuter innan jouren börjar. Grabbar tag i mina favoritkläder och byter om bakom en bokhylla. Fyller fickorna med allt som är nödvändigt inför en jour: penna, stetoskop och telefonlista med viktiga nummer. Kör bort en kandidat från en av datorerna, slänger upp fötterna på skrivbordet och häller i mig en kopp kaffe från automaten bredvid hissarna.

 

Pladdrar på med avgående jour om platssituation, fredagsmys och bristen på bra frisörer samtidigt som jag signerar bort blanka urinstickor från signeringslistan. När folket börjat droppa av finner jag mig inte vara ensam som väntat. I ett hörn sitter en ung tjej (säkert tre-fyra år yngre än mig själv) med strikt hästsvans, alldeles för stor rock och sprängfulla fickor. Det är fickorna som avslöjar henne som kandidat. Ingen som jobbar på riktigt orkar släpa på så mycket saker i längden. Hon har suttit där en halvtimme och medger på min direkta fråga att hon tänker gå bredvid mig ikväll. Hon ser dock skeptisk ut, jag antar att min uppenbarelse tidigare inte var den mest förtroendeingivande.

 

Lite skamfylld beslutar jag mig för att kompensera för min tidigare nonchalans genom att vara en riktigt bra handledare. Jag drar med henne runt på akuten, visar ambulansintaget och akutrummen. Förklarar arbetsflödet och hur jag brukar jobba. Så tutar ambulanslarmet och jag beordrar henne att följa med. Det kommer in en medvetslös dam i fyrtioårsåldern, spännande och lite läskigt. Dels för att samla mina egna tankar och dels för kandidatens skull berättar jag högt hur jag tänker. Tar rapport från ambulanspersonalen, kontrollerar mun, andning och cirkulation, konstaterar att hon verkar stabil. Går igenom MIDAS HUSK och konstaterar att en stor och en liten pupill tyder på att problemet borde vara av cerebral art. Snabbt iväg till datortomografen där vi lite nöjda konstaterar att vi hade rätt. In med narkosdoktorn för intubation inför transporten. Ett tag senare vinkar vi av ambulansen och vår patient som far vidare till stora universitetssjukhuset och neurokirurgernas livräddande ingrepp.

 

Resten av kvällen fortsätter i samma stuk avseende sjuka och spännande fall. Min kandidat får ta en egen patient, vi tränar på att göra en bra presentation av ett patientefall och många timmar senare tittar hon på klockan och inser att hon kunde ha gått för flera timmar sedan och ändå förtjänat sin underskrift på "Bredvidjourer-papperet". Vi skiljs åt nöjda och glada. Hon har fått känna på att vara doktor och jag har både kompenserat för min initiala nonchalans och fått erfara nöjet av att handleda och lära ut.


Ett år går fort

Så har man tagit sig igenom sitt första år som AT-läkare. Jag kan inte säga att det har gått fort, för då hade jag inte hunnit lära mig så mycket. Men det har varit bra, trots allt. Trots HSAN-anmälan, journätter, döende patienter och arga anhöriga. För jag har blivit en bättre läkare samtidigt som jag lärt mig att ta ansvar, räddat liv och nått fram till människor som befunnit sig i den värsta situationen de någonsin varit i - och än så länge är det sporre nog.

 

Sen undrar man såklart hur man kommer att hantera det här jobbet om tio, tjugo eller trettio år. Om jag ligger i kan jag ha fyrtio yrkesverksamma år framför mig. Undrar om man fortfarande kommer att tycka det är lika spännande och tillfredställande då. Kommer man att drivas av sporren att utvecklas, lära sig och möta sina patienters behov när man är sextio år? Finns något sätt att försäkra sig om att man kommer att ha glöden kvar.

 

Än så länge förlitar jag mig på en god portion ärlighet mot mig själv, en man som lovat att säga till mig när han tror jag är på väg i fel riktning och en tro på att vi faktiskt har världens bästa yrke.

 

Fler råd någon? Eller kan man aldrig vaccinera sig mot tristess?


Distriktets vedermödor, vecka 4

Signeringskorgen! Detta missfoster, skapat  för att driva mig till vansinne. 

Vid minsta lediga tid förväntas man öppna sin signeringskorg och kolla vilka prov-, remiss- och undersökningssvar som anlänt. Det som är så enkelt när man har patienten där, att beställa ett gäng prover, är betydligt svårare att avsluta. För svaren har en tendens att göra den här stackars underläkaren mer än förvirrad. Jag förväntar mig att hitta en blodbrist men får i stället ett högt blodsocker. Beställer ett ultraljud på en gallblåsa och får veta att det är cystor i en njure. Röntgar ett par lungor med övertygelsen att de gömmer en svår KOL men hittar absolut inga tecken till en sådan. Sen sitter jag där med min signeringskorg utan att kunna signera svaren eftersom jag inte har en aning om vad jag ska göra.

Och det är inte nog med att min signeringskorg precis har börjat fyllas av alla prover och undersökningar jag ordinerat under den gångna månaden, den börjar också fyllas med sådant som mina föregångare ordinerat "bara för säkerhets skull" och som jag sen bör utreda vidare trots att jag troligtvis inte kommer att hitta något. 

Det är sant som det sägs: "Ta inget prov som du inte vill veta svaret på, ta inget prov utan att veta vad du gör om något är galet och ta absolut inget prov bara för säkerhets skull eller för att patienten förväntar sig att du ska ta prover."

Nåväl, avslutar härmed mitt gnällande med följande lista på prover och undersökningar jag (ibland) önskar inte fanns: 
- traditionell sänka
- d-dimer
- urinsticka
- PSA
- lungröntgen
- benmärgsaspiration

Må de utrotas från jordens yta och bespara mig en massa jobb och mina patienter onödiga undersökningar. ;)

RSS 2.0