Är det jag som behöver patienterna eller är det patienterna som behöver mig?

Fråga är Sandras efter inlägget "En knäpp på näsan som gjorde ont"

 

Patienter är hemskt jobbiga och krävande att ha att göra med men, precis som i en bra relation, är det helt klart värt besväret. Belöningen de ger tillbaka är stor. Jag behöver dem för att göra mitt jobb uthärdligt. Min man tjatar ibland om hur bra det varit med en "medical tricorder" som i Star Trek eller ett läkarhologram. Själv är jag skeptisk, vilket säkert bottnar i en omedveten rädsla att bli förklarad såsom onödig! Alltså behöver jag patienterna.

 

Men behöver patienterna mig? Kan jag verkligen göra deras liv bättre? Svar: det hoppas jag. Är jag tillräckligt bra? Svar: aldrig tillräckligt. Är jag oumbärlig? Svar: Nej. Det är läkarbrist, visst, men om inte jag funnits hade någon annan alltid stigit in i mitt ställe.

 

Jag är inte oumbärlig, men jag måste tro att mitt jobb gör en skillnad annars orkar jag inte jobba.

 

Fast jag tror inte det var Sandras poäng utan snarare att jag faktiskt gör nytta, med mina fel och brister och HSAN-anmälan. Och det spelar roll, även om ingen på hela jorden vet om det. Någon behöver mig.

 

Akuten, mitt i natten, ingen som helst lust att ta ytterligare en patient. Ändå finns det en patient till, det gör det alltid. Jag behöver honom inte just nu, jag har jobb, mängder av jourkomp och bekräftelse ändå. Men han behöver mig, för mer än bara pengar och lycka. Ett djupt andetag. Säkra steg mot dörren. "Hej, är det Patienten? Jag är Underläkaren, hur kan jag hjälpa dig?"


Tunga besked

Han är borta nu - patienten som jag helt oförberedd fick ge besked om att han var döende. Han fick till och med kortare tid än jag hade trott. Vilken tur att jag inte gav något datum!

Jag funderade på att gå på hans begravning, bara till kyrkan såklart. Längst bak skulle jag ha suttit och slunkit iväg innan jordfästningen. Fast jag gick aldrig, måste erkänna att jag fegade ur.

Jag försvarade mig med att det hade kunnat bli fel på något sätt. Jag kanske representerar något för de anhöriga som de inte vill påminnas om: sjukhuset, lidandet, sorgen. Eller så är det oprofessionellt att engagera sig så mycket i en patient att man går på dennes begravning.

Eller så kanske det hade betytt något för anhöriga att läkaren verkligen brydde sig. Jag får aldrig veta, för jag satt hemma med en kopp te i stället.

Konfusion på hög nivå

Det var några veckor sedan. Jag hade jour och sov för en gångs skull som en stock. Tre timmar efter att jag gått och lagt mig ringde telefonen, jag vaknade upp och var totalt konfusorisk: hade ingen aning om vem eller var jag var eller varför den där jobbiga telefonen ringde. "Varför tar ingen telefonen?" tänkte jag och tittade mig omkring i jourrummet, där jag självklart var helt ensam. AKUTEN stog det på displayen, "Jouren borde ta det där, annars blir de irriterade" tänkte jag vidare. "Det är väl bäst att jag tar det för säkerhets skull om det är nåt viktigt." resonerade jag vidare och svarade, till min egen förvåning, med ett grymt hurtigt "Hej det är Underläkaren!" "En prio tvåa på väg in" svarade systern på akuten raskt "Jag är på väg" kvittrade jag, nu ännu hurtigare, och la på luren. Tittade tomt framför mig och sakta, sakta insåg jag att det var jag som var jour!

HSAN

Det var inte ett rykte och det känns som om alla vet om det, sjukhuset bubblar av nyheten - jag har fått min första HSAN-anmälan. ("Första" säger jag eftersom alla vet att alla läkare kommer att bli anmälda någon gång.) Till och med lokaltidningen hade en notis om saken. Precis som jag gick och hoppades på en dagens ros...

Jag vill minnas att jag skrev om rädslan för HSAN för något år sedan. Jag funderade på hur det skulle kännas att bli anmäld. Hade aldrig kunnat föreställa mig det här. Patienten må känna sig kränkt men det är inget mot vad jag gör. Först blev jag helt tyst, fick inte ett ord över läpparna. Sen ville jag bara gråta vilket jag också gjorde när jag äntligen kom hem efter en outsägligt lång dag. Efter en helg i sängen med strävt hushållspapper, söndersnuten näsa och huvudvärk som heter duga känner jag mig om möjligt ännu eländigare.

Jag skall analysera det här mer objektivt någon annan gång. Men just nu är jag orationellt nog mest fruktansvärt arg och ledsen, precis som patienten som anmält mig...

Problemet med läkaryrket

Nu vet jag vad som är problemet med vårt jobb -- det är att man aldrig kan jobba lagom. Antingen jobbar man och då har man alltid för mycket att göra, alldeles för många patienter och alldeles för lite tid. Eller så tar man ledigt och sitter och rullar tummarna för att hela ens sociala liv finns på jobbet eftersom man normalt sett jobbar så mycket... Jag skulle vilja jobba halvtid, eller kanske 75%. Eller varför inte med lite lägre lön och en garanti att man alltid har alldeles lagom mycket att göra?

 

Lyssna på mig, va. Jag är 26 år gammal, har mindre än ett yrkesverksamt år bakom mig och vill gå ner i arbetstid. Fundera på den, landstinget, om ni vill att jag ska hålla i fyrtio år till.


Ytterligare några ord om jourandet

Jag vet inte vad jag tycker om det där med att joura. Jobba hårt, mitt i natten, på akuten, alldeles själv. Eller egentligen vet jag: jag har väldigt kluvna känslor. I natt hade jag en jour där jag bara fick en knapp timmes vila mellan fem och sex på morgonen, då var känslorna allt annat än positiva. Visst genererar det bra med komp-tid men det är ju så slitigt och helt klart inte värt det bara för pengarnas skull.

Fast ibland händer det spännande saker som boostar ens självförtroende något alldeles enormt. Som när man lyckas häva ett hjärtstopp, det är häftigt. En annan gång kom det en patient som fått en allergisk reaktion som hade kunnat stryka med och, precis som förut när det varit bråttom, blev jag helt plötsligt en general som delade ut bestämda order till höger och vänster. "Nål här, fort" "Ge Cortison intravenöst" "0,5 mg adrenalin, subcutant" Det läckra är att allt man begär händer när det verkligen är viktigt. Och patienten klarade sig.

En kollega avslöjade att hon alltid blir tystlåten och vänlig i liknande situationer. "Skulle du vilja vara så snäll och hämta defibrillatorn, tack." Sådan är jag i vanliga fall men jag tror nog att de flesta ursäktar att jag inte lägger tid på att följa etikettsregler när någon är i allra högsta grad potentiellt döende. Då blir jag en general, vilket är ganska skönt. Detta hade jag aldrig fått reda på om jag inte satts i dessa pressade situationer. Om det inte varit för jourandet.

RSS 2.0