Anmälningar och odiskade slevar

Pratade med en av mina bästa vänner idag och suckade självklart lite över hur dåligt jag mår tack vara den där anmälan som ligger och guppar. Och plötsligt, när jag försökte formulera mina känslor, så insåg jag varför jag är så ledsen:

Trots att jag gör mitt bästa är det någon som tycker jag är oduglig!

Jag minns en gång när jag var liten: Jag var sex år och låste in mig i köket och diskade all disk för att göra mamma och pappa glada. Jag minns inte vem som kom in i köket, men jag minns att denna blev arg för att det var lite deg kvar på en slev i diskstället. Känslan då var ungefär samma som nu: Men jag som verkligen försökte göra mitt bästa! *darr på underläppen*

Vad ska du bli för sorts läkare då?

Frågan håller på att driva mig till vansinne. Nej, det var nog en överdrift. Jag blir lite obekväm när folk frågar, det är nog allt. Efter årets julhelg med tjocka släkten har frågan ställts om möjligt fler gånger än tidigare år, för det är i år jag förväntas välja vad jag vill syssla med sisådär resten av livet. 

 

Jag minns mina gymnasieår när kompisarna vred sig i vånda när de fick frågan vad de skulle bli när de blev stora. Alternativen för alla dem som inte visste var antingen att hitta på något i stil med "Lärare" (med risk att få höra det på alla klassåterträffar resten av livet) eller att säga något lagom luddigt i stil med "Jag tänkte jobba lite, resa jorden runt och hitta mig själv först" när det de egentligen menade var att de inte hade några berömvärda ambitioner. Själv visste jag att jag ville bli läkare vilket var ett helt korrekt svar som gav alla vuxenpoäng som gick att inkassera i det läget.

 

Men nu har jag helt plötsligt samma problem som mina kompisar - fast några år senare. Jag har ingen aning om vilken typ av läkare jag vill bli. Än så länge kan jag försvara mig med att jag får ut mer av min AT om jag inte har bundit upp mig innan en placering - men sanningen är att jag inte har någon berömvärd ambition. Men snart, om mindre än ett år, bör jag ha ett färdigt svar om jag inte vill riskera att fastna på första vicket efter AT:n och bli något av bara farten. 

 

Bara inriktning medicin/kirurgi är trixig. Jag älskar att stå på operation och skära, torka och sy några stygn här och där. Klämma folk på magen och säga saker i stil med "defence över Mc Burneys punkt", anmäla till operation och efter bara några timmar kunna konstatera att det var en appendicit (blindtarmsbihangsinflammation) precis som jag trodde. Fast ofta får jag känslan av att man missar "the big picture" om man bara inriktar sig på någons organ - det är ju hela människan men allt vad hon rymmer, inte bara kroppsligt, som är så spännande. Medicin har långt ifrån en holistisk syn på människan men där kan man i alla fall be någon berätta lite mer om sig själva i största allmänhet utan att det anses helt irrelevant. Många skulle nog i det läget föreslå psykiatri men problemet blir, precis som med andra specialitéer, att man då missar så många andra delar. Ett berömt citat från psykkursen: "Vi befattar oss bara med psykiatrin, skriv en remiss till medicin, frågeställning: 'somatisk sjukdom'"

 

Problem är nog den duktiga flicka som drev mig dit jag är idag - jag vill helst kunna allt. Faktum är att själva tanken på att inrikta sig på något specifikt är skrämmande eftersom jag då får försaka andra områden som jag lagt tid och kraft på att lära mig.

 

Så, om nu någon mot förmodan inte har frågat än men ändå vill veta: Underläkaren har ingen aning om vad hon vill bli när hon blir stoj! ;)


HSAN #2...

HSAN spökar. Ärende nummer ett har som sagt satts i rullning och man kunde ju tänka sig att det finns en viss lättnad i att ha fått sin första anmälan eftersom alla läkare som vågar fatta beslut kommer att bli anmälda. Men så var visst inte fallet. Nu är alla patienter jag möter en potentiell anmälare nummer två. Och hur bra skulle det se ut - två anmälningar redan innan man avslutat sin AT?

 

Behöver någon påpeka att jag borde varva ner och att ingenting blir bättre av att oroa sig? Nope! Inte för att det inte är sant utan för att det inte hjälper. Jag tänker på det ändå, jämt. Så mycket att delar av det som tidigare var roligt med att gå till jobbet faktiskt inte är särskilt roligt längre.

 

Det kanske folk borde tänka på innan de anmäler hårt arbetande läkare som faktiskt gjort sitt bästa. Som kanske inte vill jobba längre om folk är otacksamma. Då får alla missnöjda patienter nöja sig med importerade läkare från sydeuropa som knappt kan göra sig förstådda på svenska och i bästa fall överförskriver antibiotika...

 

När jag nu tittar på det jag skrivit ovan slås jag av hur patienterna måste känna sig när de upplever sig illa behandlade. Det är ju faktiskt, som tidigare konstaterats, de som behöver mig och inte tvärtom...


Att det skall vara så svårt att ge beröm

Det finns en undersköterska på akuten som är helt fantastisk! Hon har jobbat sen innan jag var påtänkt och verkar ha varit med om allting. Om man ber henne att fixa någonting, inte bara vet hon hur det skall göras, hon gör det dessutom med ett leende på läpparna - även om hon egentligen ska gå på rast. Får man en patient av henne på akuten vet man att alla kontroller är tagna inklusive urinsticka, bladderscan och smärtskattning. Inser hon att man kommer att behöva sätta kateter eller lägga om ett sår står sakerna redan framställda innan man hunnit be om det. Dessutom är personalrummet alltid städat och kaffekannan full när hon har skift. Hon är helt enkelt underbar.

 

Nog om att prisa i tysthet. Efter att ha jobbat med henne ganska mycket den senaste tiden steg min beundran till sådana höjder att jag vid den sedvanliga skvallerstunden på fikat var tvungen att berätta för mina kollegor hur bra jag tyckte att hon var. Det svala bemötandet fick mig att inse hur dåliga vi är på att tala gott om folk, (fast att tissla om folks inkompetens är vi ganska bra på). Sporrad av detta bestämde jag mig för att bedyra min uppskattning mer direkt. Men hur säger man det?

 

Idébanken var tom. Jag prövade det lite indirekta: "Hej, ska du jobba eftermiddag? Vad kul!" Hon log och sprang iväg för att sätta på kaffe. Det kändes ganska torftigt. Så gick det några dagar till innan vi slutligen landade i samma soffa i personalrummet. Nu fick det bära eller brista. "Jag tycker du är så bra att jobba med. Du kan allt och är alltid glad!" Hon fnissade lite blygt. "Jo, man har väl varit med ett tag" var det ödmjuka svaret. Stämningen var helt okej, inte särskilt krystad alls. Så gick vi var och en till vårt, båda lite gladare.


En veckas psyke

En vecka in på psykplaceringen och man undrar om de verkligen finns, psykpatienterna. Jag har inte sett en enda. Jag har suttit på konferenser, möten, träffar och förhandlingar. Jag har dryckit kaffe, mocha, te och chokladmjölk. Jag har träffat sjuttioelva sekreterare som informerat mig om avvikelserapporter, recepthantering och sekretesslagstiftning. Men jag har inte sett en enda patient, så vad ska jag med all den kunskapen till?

RSS 2.0