Hur en diagnos kan lyfta en dag

Lunginflammationer och depressioner, släng er i väggen!

Idag tror jag att jag hittat en alldeles äkta malaria, i Sverige!
Underläkaren är på G och hon är oövervinnerlig!

Trebarnsmorsan vs Underläkaren

Jag sitter på tåget på väg till placering på Länssjukhuset. Försöker sjunka ner i fåtöljen och slappna av, det kommer att bli en intensiv vecka som avslutas med en tung jour. Framför mig sitter en mamma med tre energiska söner - samtliga i den ålder där man pratar alldeles för mycket och är tyst alldeles för lite.

 

En av sönerna hänger över stolssätet, dreglar över min dator och petar sig i näsan samtidigt som han frågar vad jag gör för något. Mamman mutar med coca-cola för att få tyst på honom vilket bara ger honom mer energi.

 

Jag tröttnar och går till toaletten som luktar fränt av urin. Inser att det inte finns något vatten i kranen när jag redan tvålat in händerna upp till armbågarna enligt Vårdhygiens senaste influensa-rutiner. Torkar av tvålen och går tillbaka till min plats.

 

Tjurar lite över att jag måste bo i en av landstingets lägenheter i en månad, snorungarna som leker krig och vattnet som inte finns.

 

"Så glamouröst det är att vara läkare", tänker jag hånfullt och gäspar i en hand som stinker oparfymerad tvål. Fast jag är inte heller ute efter ett glamouröst yrke som ger mig status. Jag är ute efter att göra något meningsfullt, att vara duktig på det jag gör och den tillfredställelse det ger. Jobbet är för stor del av ens liv för att kasta bort det på något som bara själ tid och ger pengar. Och så känner jag mig lite som en osjälvisk martyr, på ett u-landståg, fullt med små miniterrorister.

 

"Det kunde varit värre" tänker jag storsint, utan att inse att de flesta skulle skratta åt mitt i-landsproblem. I min föreställningsvärld hade det varit mycket värre att tvingas vara den tålmodiga hemmamamman som med sammet i rösten för tionde gången påpekar för yngsta sonen att man inte får smälla med klaffen på bordet, leka kurragömma under sätena och intervjuva medpassagerarna i sann Sverker Olofsson-anda. Sonen slår en saltomotal i sätet och går upp i falsett och skriker "ja mamma" med största inlevelse bara för att göra om misstaget tio minuter senare. (Till mitt - inte tålmodiga morsans - förtret.) Och flerbarnsmamman hade nog inte velat byta ut sina små högljudda guldklimpar med sammetsbruna ögon och blont pojkrufs mot ett jobb som kräver sisådär tonvis med plugg, landstingslägenhet och randning på ny klinik många mil från älsklingen.

 

Vi har en outtalad deal jag och morsan: hon föder upp snorungarna och jag ser till att bli en bra doktor som tar hand som dem när de brutit sina ben och fått svininfluensan. Båda är trötta, lyckliga och tillfredställda på sitt håll - win-win.


Jag vet vad jag ska bli när jag blir stor!

Det tar emot att säga det, jag smakar på orden. Pulsen hörs i öronen men överröstas av mina tankar. "Jag ska bli internmedicinare" För så är det, efter noggrant övervägande har jag kommit fram till att jag vill ägna mig åt denna vanliga, men viktiga, specialité.

Jag kan inte minnas något specifikt tillfälle när jag bestämde mig, det är något som har växt i mig. En kombination av hur väl jag trivdes på kliniken, att jag blev erbjuden ST en bit in på AT:n och att specialitén är bred, intellektuellt stimulerande och använder både status, laboratoriemedicin och röntgenologiska metoder för att ställa diagnos.

Jag ska bli internmedicinare, tror jag i alla fall. När det känns allt för stort och vuxet finns det alltid en brasklapp: jag kan alltid byta specialité och den erfarenhet jag får som internmedicinare är alltid bra att ha.

Men nu ska jag bli internmedicinare, och det känns väldigt bra.


RSS 2.0