Dagens ros, för "ingenting" - eller?

Jag gick jour för några veckor sedan. Fick in en tjej med huvudvärk. Huvudvärk är intressant, om den har kommit plötsligt kan man få ta ett prov på ryggmärgsvätskan, om man har tur... ;-) Men den här patienten hade sökt för samma sak många gånger tidigare och började tangera ett sådant där hopplöst fall som inte blir bra vad man än gör. Min motivation låg inte på topp när jag kom in, presenterade mig och slog mig ner på sängkanten. Men det är inte patientens fel att denne är ett hopplöst fall. Det minsta jag kunde göra var att låta henne uppleva att någon faktiskt bryr sig.

Så jag satt där, lyssnade, undersökte och ställde frågor. Lät henne berätta allt och lite till. Allt  var lika hemskt som vanligt, inget blev bättre, inga mediciner tog bort smärtan. Hennes frustration fyllde rummet. Min stress höll jag inombords när ambulansen åkte ut på ett larm med blåljus på. Prövade en ny medicin, hon blev lite bättre. Frågade hur hon själv ville gå vidare, hon hade ju redan gjort alla utredningar som fanns och träffat de specialister som var aktuella. Vad kunde hon själv göra åt sin situation och fanns det någon hon hade förtroende för som hon kunde tänka sig att ta emot hjälp ifrån? Lät henne ligga tyst och tänka en oändlig stund. Sirenerna avslöjande att ambulansen kom tillbaka med en sjuk patient. "Jag kommer när jag är klar" sa jag barskt när sköterskan stack in huvudet och undrade när jag skulle titta på nästa patient.

Jag botade henne inte. Men hon fick uppleva att någon lyssnade. Hon fick styra över vidare utredning så att den kändes vettig. Marginellt bättre, lite mer hoppfull gick tjejen däifrån mens jag sprang vidare till nästa patient.

Hade nästan glömt henne när en sköterska stack lokaltidningen under näsan på mig:

"Dagens Ros till Underläkaren på Sjukhuset. Tack för att du lyssnade, nu är huvudvärken mycket bättre! /Tjejen med huvudvärken"

Det är så man orkar engagera sig ett tag till!

Kommentarer
Postat av: Lena

Jag förstår henne. När jag var hos distrikt läkaren så kände jag mig så stressad av honom.

Så när jag tills slut kom ut därifrån och skulle låsa upp min cykel så sa det "klick i huvudet mitt" jag skulle frågat en sak till. Men jag glömde det.

Orsak: Allt kändes stressigt enligt läkarens metod. Han hade inte tid att lyssna utan det var mer -ja ja. Så jag förstår vad hon menar med "Tack för att du lyssnade". Fortsätt så för då blir du poppis :)

2009-08-31 @ 17:04:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0