dr Trötter

Det har varit otroligt mycket jobb, främst i form av långa jourer, när alla mina kollegor varit på semester den senaste månaden. Jag minns osökt min första vecka på medicinakuten. Varje kväll, när jag äntligen tog mig hem efter flera timmars övertid, kröp jag upp i soffan och gnydde av trötthet. "Om min framtid som läkare alltid kommer att se ut så här vill jag inte vara med" pep jag ynkligt och fick långa tröstande kramar av min älskling.
Häromveckan funderade jag på att göra en demensutredning på mig själv eftersom jag började tappa ord och namn på ting och folk. Min kloka mor tog ner mig på jorden igen med ett av sina krassa konstateranden: "Du hittar inte ord eftersom du tänker på tusen andra saker samtidigt och dessutom inte vilar ut ordentligt".
Nog hade hon rätt. Så jag lade ner sovrumsprojektet tills vidare och förklarade för maken att han faktiskt får göra lite mer nytta hemma om jag ska orka fram tills nästa ledighet. Jobbet finns ofrånkomligen kvar men sömnen har ökat och likaså den mentala vilan. Det är kanske inte ett liv jag vill leva för evigt men så har det ju också ett slut.
Och snart möter jag min andra sommarledighet med kontot fullt av välförtjänta komp-timmar.

Dagens ros, för "ingenting" - eller?

Jag gick jour för några veckor sedan. Fick in en tjej med huvudvärk. Huvudvärk är intressant, om den har kommit plötsligt kan man få ta ett prov på ryggmärgsvätskan, om man har tur... ;-) Men den här patienten hade sökt för samma sak många gånger tidigare och började tangera ett sådant där hopplöst fall som inte blir bra vad man än gör. Min motivation låg inte på topp när jag kom in, presenterade mig och slog mig ner på sängkanten. Men det är inte patientens fel att denne är ett hopplöst fall. Det minsta jag kunde göra var att låta henne uppleva att någon faktiskt bryr sig.

Så jag satt där, lyssnade, undersökte och ställde frågor. Lät henne berätta allt och lite till. Allt  var lika hemskt som vanligt, inget blev bättre, inga mediciner tog bort smärtan. Hennes frustration fyllde rummet. Min stress höll jag inombords när ambulansen åkte ut på ett larm med blåljus på. Prövade en ny medicin, hon blev lite bättre. Frågade hur hon själv ville gå vidare, hon hade ju redan gjort alla utredningar som fanns och träffat de specialister som var aktuella. Vad kunde hon själv göra åt sin situation och fanns det någon hon hade förtroende för som hon kunde tänka sig att ta emot hjälp ifrån? Lät henne ligga tyst och tänka en oändlig stund. Sirenerna avslöjande att ambulansen kom tillbaka med en sjuk patient. "Jag kommer när jag är klar" sa jag barskt när sköterskan stack in huvudet och undrade när jag skulle titta på nästa patient.

Jag botade henne inte. Men hon fick uppleva att någon lyssnade. Hon fick styra över vidare utredning så att den kändes vettig. Marginellt bättre, lite mer hoppfull gick tjejen däifrån mens jag sprang vidare till nästa patient.

Hade nästan glömt henne när en sköterska stack lokaltidningen under näsan på mig:

"Dagens Ros till Underläkaren på Sjukhuset. Tack för att du lyssnade, nu är huvudvärken mycket bättre! /Tjejen med huvudvärken"

Det är så man orkar engagera sig ett tag till!

Äntligen måndag

Tillbaks från semestern. De flest suckar, själv tycker jag nog att det faktiskt är ganska skönt. Det finns en tillfredsställelse i att vara produktiv som jag inte lyckas uppnå under ledigheten. 

Enda nackdelen är att man förväntas vara lite väl produktiv ibland. Som jag konstaterat förut någon gång: antingen jobbar man ingenting eller så jobbar man så man håller på att gå åt. Det finns inget mitt emellan.

RSS 2.0